Det börjar ändå rafflande: Juliette Binoche spelar fotografen Rebecca, en av världens främsta, som bäddat in sig hos afghanska självmordsbombare och dokumenterar hela processen från bön till bomb med sin kamera. Förberedelserna där en kvinna skenbegravs som del av ritualen och sedan ekiperas med spikbälten av sina burka-klädda systrar är svåra att glömma. Rebecca är så pass dödsföraktande att gränsen för hennes egen roll som opartisk betraktare suddas ut.

Efter explosionen vaknar hon på ett sjukhus och återvänder till sin oroliga familj och sitt liv med praktiska utebyxor och varma stickade innetröjor. De bor i ett pampigt hus på kusten, med lagom smakfulla jakttroféer på väggarna. I skarp kontrast till de gudsförgätna platser som Rebecca frekvent reser till alltså, och kanske är det tänkt att vi ska förstå varför hon längtar bort. Samtidigt är det väldigt tråkigt att titta på en postorderkatalog från Ellos alltför länge.

Rebeccas man Marcus (Nicolaj-Coster Waldau, mer känd som Jamie Lannister i ”Game of Thrones”) hotar att lämna henne om hon inte prioriterar familjen framför fotograferandet. Tonårsdottern pendlar mellan stolthet för mammans passion och rädslan att förlora henne. Lillasystern upprepar mest samma replik (”har du med presenter mamma?”) och verkar sakna existensberättigande.

”Tusen gånger god natt” tar upp en svår fråga: Hur mycket är värt att offra för att berätta om inhumana orättvisor? Som att multinationella företag profiterat på krigshärdar i t ex Kongo eller Somalia? I skuggan av det som drabbat Schibbye, Persson och inte minst Nils Horner är det en högst relevant fråga. Konflikten i ”Tusen gånger god natt” ställs tyvärr mellan ”Varför gör du det här?” och ”men någon måste ju berätta det”. Filmen verkar bara stundtals smartare. Erik Poppe kommer garanterat prisas för att han låter en kvinna axla Rebeccas roll i en annars mansdominerad värld. Särskilt eftersom Binoche gör det så bra. Frågan är varför inte hon bara skildras ute på fältet och måste ställas till svars för hur mycket hennes jobb splittrar familjen – en lyx som män med liknande roller oftast kan vältra sig i?