– Jag tror att den stora tv-sända galan under buller och bång och den enorma prestige som fanns kring den… den är nog ganska körd, säger kulturjournalisten och manusförfattaren Andres Lokko.

Tv-publiken försvinner

De senaste fem åren har Guldbaggegalan tappat 27 procent av sin tv-publik (från 1 248 000 tittare år 2014, till 908 000 år 2019). Under samma period har P3 Guldgalan tappat nästan hälften av tittarna (från 646 000 till 325 000 tittare). 

Men sämst har det gått för Grammisgalan, senast den tv-sändes år 2017 hade 60 procent av tittarna flytt jämfört med 2013 (från 638 000 till bara 164 000 tittare). 

Då: en glamorös guide för kulturintresserade

De dystra siffrorna gör det lätt att glömma att galorna en gång haft en annan status. I mitten av 90-talet såg omkring 1,5 miljon svenskar Grammisgalan på tv.

– Jag minns prisgalor som något glamoröst, ouppnåeligt, superviktigt, säger Andres Lokko:

– En gång om året fick vi se kända, duktiga människor i fina kläder gå upp på scenen och ta emot priser av folk som hade varit med i Bergmanfilm, för guds skull! Det var ju fantastiskt.

Galorna fungerade också som guider i kulturutbudet.

– Det fanns en bildad expertjury, snobbig och jättekunnig, men med viljan att folkbilda. Jag och många andra lyssnade på dem.

Nu: misstro mot expertis, enormt utbud och filterbubblor

Idag ser Andres Lokko en minskad tilltro till experter samtidigt som medieutbudet är enormt och publiken segmenterad. Det tror han kan förklara en del av galornas förlorade stjärnglans.

– Vi väljer själva vad vi lyssnar på… man har sina egna filterbubblor och kanaler. Tillgången till allt får ju både Guldbaggen och Grammisgalan att blekna en smula.

Han tror ändå inte att prisgalorna har tappat sin relevans. Tvärtom kanske de får en renässans snart, om än inte i tv-format.

– Allt rör sig i cykler. Ju mer anarkoliberal vår kulturkonsumtion blir desto mer kommer vi att vilja ha kulturella kompasser. Det finns en dröm om en grundmall, ett fundament att utgå från för att hitta sin egen smak.