Reservation Dogs sista avsnitt slutar med en begravning. Men hos serieskaparna Sterlin Harjo och Taika Waititi behöver en begravning inte vara en sorglig affär.
”Ordet farväl finns ju inte på vårt språk”, säger anden William Knifeman till den unge Bear. (Ja, andar är vanliga i serien, liksom rymdvarelser och andra väsen.)
Det blir ett värdigt avslut för en av de senaste årens bästa, roligaste, och kriminellt förbisedda, tv-serier.
Reservation Dogs utspelar sig på ett reservat, hos Seminolefolket i Oklahoma. I tre säsonger har vi följt tonåringarna Bear, Elora, Cheese och Willie Jack i sviterna efter att deras kompis Daniels självmord.
Det började med att de stal en lastbil med chips och fortsatte via en dramatisk roadtrip till Kalifornien för att slutligen landa i en melankolisk betraktelse över åldrande och hemkomst.
Reservation Dogs är en vild serie – egensinnig, livskraftig och genreöverskridande. Vi sticker plötsligt från huvudfåran ner i någon uncles barndom, eller berättelsen om hur den livsfarliga The Deer Lady fick sina hovar.
Men i backspegeln framträder en elegant helhet: en berättelse utan kärlekshistorier som ändå handlar om just kärlek.
Reservation Dogs är i grunden en kärleksförklaring till det svåröversatta engelska begreppet “community” – gemenskap, familj.
Den visar ömsint hur gruppen tar hand om sina egna: med kollektiv matlagning, en hand på den döendes bröst, en misslyckad fritagning från dårhuset.
Många berättelser handlar om att dra, förverkliga sig själv. Här handlar det om att stanna och låta sig absorberas av en större helhet.
“Allt hänger ihop” är den tredje säsongens motto. Fokus ligger hos den äldre generationen, inte minst farbror Maximus (Graham Greene), en psykotisk ensamvarg vars återkomst till reservatet påminner om att vissa sår endast kan läkas genom att hålla dem öppna.
Och det är väl det vi ska ta med oss: självförverkligande kanske inte nödvändigtvis finns där borta. Utan i hemkomsten, i att vårda det som redan var här.
