Djursholm är en förort som nästan alla svenskar känner till. Vid höginkomsttagarkommunen Danderyds strandremsa bor landets allra rikaste. Kommunhuset ligger i ett slott och det är svårt att ta sig dit med kollektivtrafiken. Djursholmsbornas liv är lite hemliga och därför exotiska.

När Störst av allt inleds har en skolskjutning precis ägt rum i (den fiktiva) gymnasieskolan Djursholms allmänna gymnasium. Skytten är en gymnasieelev och frågan blir såklart: ”Varför skulle en tjej som har allt vilja skjuta ihjäl sina klasskamrater”.

Både boken Störst av allt och det stora intresset för fackboken Djursholm: Sveriges ledarsamhälle visar att denna överklassmiljö är en bra, något underutnyttjad, skådeplats för ett tv-drama. Här har 17-åringar hemmafester med inhyrda dörrvakter och man åker båt i Medelhavet med en besättning på 14 personer.

Störst av allt använder sig av ett upplägg som blivit standard inom spänningsgenren: Ungefär hälften utspelar sig efter att allt gått åt helvete – i detta fall i häktescellen och under den påföljande rättegången – och den andra hälften är tillbakablickar som visar hur vi hamnade här.

Jag blir särskilt imponerad av de delar som skildrar det svenska rättssystemet, det är varken spektakulärt eller helvetiskt, utan mest torrt, byråkratiskt, grått och desperat långtråkigt. Bara vid ett tillfälle skriker en person i en rättssal något chockerande rakt ut och ingen gång ställer sig domaren upp och kräver ”ORDNING!” Det visar på ett självtroende för att berättelsen i sig är tillräckligt intressant.

Att låta den forne pojkbandsmedlemmen och Melodifestivaldeltagaren Felix Sandman skådespelardebutera i rollen som skolskjutaren Majas medskyldige pojkvän visar sig vara ett genidrag. Hanna Ardéhn gör en stark och trovärdig insats som den duktiga överklassgymnasisten som dras till skolans snyggaste kille som – såklart – visar sig vara ett riktigt as, men det är Sandman som lyser starkast i skådespelarensemblen.

Han växlar mellan att utstråla en sorts självklar överklasscharm till att plötsligt bli illvillig, kylig och deprimerad. Han gör en riktig person av den stendöda klyshan ”den jätterika ondingen”, detta är också mycket tack vare manus- (Camilla Ahlgren) och regiarbetet (Per-Olav Sørensen och Lisa Farzaneh).

Jag får intrycket av att skaparna bakom Störst av allt kan sitt Djursholm med allt vad det innebär i form av champagnerelaterat småprat och oskrivna regler. Detsamma gäller det svenska rättsväsendet. Samma känsla infinner sig dock inte för tonårsförståelsen, vid ett flertal tillfällen rycks man ur illusionen när 17-åringarna börjar prata med 45-åringars vokabulär.

Den andra luckan ligger i skildringen av icke-djursholmarna. Rollfiguren Samir (William Spetz) finns mest till för att kontrastera Djursholmslivet. I övrigt har man inte intresserat sig för honom nämnvärt. Hans hemförort har till exempel inte bevärdigats med ett namn, men den ligger i alla fall på en tunnelbanelinje och husen har loftgångar.

Samirs föräldrar har arbetarklassyrken, och han ljuger om deras bakgrund för att passa in bättre. Här finns givetvis också en historia att berätta, men Samir känns som att han kommit till mest som bollplank för att visa på djursholmarnas vardagsrasism eller välmenta aningslöshet om ”vanligt folk”. William Spetz gör det bästa av situationen, men det här är ingen toppenroll. Även en av fängelsevakterna är något sorts vardagshelgon på ett sätt som inte känns trovärdigt.

Den bristen till trots är Netflix första svenska originalserie ett riktigt lyckat krimdrama.

Störst av allt har premiär på Netflix 5 april.