”Shuggie Bain” var en roman om ett hårt liv, men kanske är det än mörkare här. Och ”Unge Mungo” (översatt av Eva Åsefeldt) är en mer avancerad roman, skriven i flera tidsplan, full av bilder som vecklar ut sig som origami, och gör att man förlåter en viss övertydlighet.

Här är det queera tonåringen Mungo  –  döpt efter Glasgows skyddshelgon – som är en slagpåse och hackkyckling både hemma och på gatorna. Värst är hans flinthårda storebror, marinerad i det dödligt maskulina idealet om att allt som inte dödar dig gör dig starkare, medan systern Jodie kämpar med att stå ut att vara extramamma när deras egen försvinner i veckor.

Mungos kärlek till sin missbrukande trasiga mamma skildras som lika desperat, allt förlåtande som i debutromanen – men den här gången är det som om sonen måste ge upp sin kärlek, inse att hans mamma inte förtjänar den eftersom hon inte beter sig som en mor. Men vilken kärlek förtjänar han då själv, som alltid fått höra att han är värdelös? Det är inte förrän han träffar James, katolik och moderlös, som en annan kärlek gör entré men också drar med sig katastrofen.

I ”Shuggie Bain” handlade mycket om att bevara kontrollen för att inte malas ner i en tillvaro där de svagaste stampar på dem under sig i en evig spiral. I den här romanen handlar undertexten om ögonblicket när man förlorar kontrollen.

Men mest är det en arbetarroman utan arbete. En bild av en tid när det med Margaret Thatchers ord inte finns något som ett samhälle, och där samhället faller sönder i döende industri, hårdnande politik och ersätts av hunger. Stuart visar hur människor äter varandra när han skriver om vitt bröd och stekt njure.

Sällan har missbruk och klasshat skildrats så smutsigt vardagligt. Frigolitmuggarna med starkvin, nernötta på sidan där någon sörplat halvt bortvänd. Påsarna med tobak kamouflerad med köttbuljongtärning som universitetsungdomarna köper och påstår sig känna igen som bästa haschet från sina resor till Goa.

Igenkännlig från den klassiska arbetarromanen om vägen ut är drömmen om tillträdet till utbildning, arbeten som inte skadar kroppen, en varm måltid i en familj där alla är hemma, och havet som en hägring. Havets löfte om något annat  – men också ödesdigert – är ett omkväde.

Konflikten mellan protestanter och katoliker löper som taggtråd genom romanens stad, men berättelsen är i sig ett evangeliskt vittnesbörd om kärleken som uthärdar allt och hoppet om ett under. Det är romanens smutsiga, råa styrka att denna helgonberättelse  inte känns det minsta sentimental.