– Alice Munro kan beskrivas som novellkonstens mästare i Anton Tjechovs anda – han anses ju vara den moderna novellens fader, så då är hon den som ser till att konstformen överlevt. Hennes noveller är skarpa utsnitt ur en människas liv, men samtidigt släpar berättelserna underjordiskt med sig ett helt liv i korta små minnesglimtar. Hon skildrar oftast kvinnor,  som befinner sig nära en katastrof, och hur skakade det gör dem fast de kom undan.

– Och tjechovskt är också att hon liksom gömmer en sensmoral eller mening i texten, så att man lätt missar den.

Hur är det att läsa henne?

– Förrädiskt lätt. Hon skriver korthugget, och tätt i betydelsetunga meningar. En mening som ”Det kommer alltid en morgon då man inser att alla fåglar är borta.” kan handla om att fåglarna oförklarligt försvunnit. Eller så förstår man med ett ryck att den som säger det har dött inombords för länge sen.

Hur står sig novellen som konstform idag?

– Novellen brukar ju beklagas för att den inte ger pengar som romaner gör, eller för att den kräver finsmakarläsare. Det dåliga ryktet kan höra ihop med att den var fattiga författares försörjningsmöjlighet när den moderna pressen föddes.

Men Milles tror att det dåliga ryktet är på väg att ändras:

– Idag är novellens status i stigande: den framstår plötsligt som ”ny” i en fragmentarisk värld där berättelseformerna skenar åt olika håll. Förtätning är grejen. Fast Munro novelldebuterade 1968.