Torgny Lindgrens roman ”Dorés bibel”, del tre i en trilogi som består av ”Hummelhonung” och ”Pölsan”, ligger sedan många år på mitt nattduksbord. Permanent vad det verkar. Titeln alluderar på illustratören Gustave Doré som gjorde bilderna till bibeln 1865, och vars bilder blivit inpräntade i många människors minne för alltid.

Det är en enkelt skriven roman med den omisskännliga naiva ton som Lindgren behärskade så suveränt, men vill fånga hela existensen. Historien om berättaren, han som fötts med oförmåga att ”läsa skriven eller tryckt text” och av sin stränga far sätts på hem för obildbara, och söker en form för berättelsen om sitt liv, den handlar om klass och sorg och barn och fäder.

”Bokstaven dödar, anden gör levande” lyder orden från Korintierbreven som citeras i ”Dorés Bibel” – det finns alltid så mycket mera i människan än de ord makten värderar, det finns bilder, ande, tro och förtröstan.

I det bokstavstrogna, däremot, i den faderliga lagen finns det en hård och falsk ordning som konstnären måste bekämpa – hur aktuellt är inte detta i dagens samhällsklimat av bokstavstrogen läsning och förakt för gränsen mellan sanning och fiktion?

Berättandets villkor är Torgny Lindgrens ämne – om hur vi måste spränga oss ur våra inre fängelser för att hitta ett sätt att kanske rita, måla, sjunga fram vår berättelse i samhällen som inte vill höra. Och att den kan se ut som en grå pölsasmet eller en fläckig målning utan proveniens, det höga bor i det låga. En föraktad son kan rita sig till salighet genom att kopiera en gammal bibel.

Jag måste citera Daniel Sandströms recension när han sammanfattade sitt intryck av ”Dorés bibel” 2005:

”Också mina bokstäver fallerar nu, jag märker att jag inte riktigt kan redogöra för romanens rikedom. Men detta är alldeles klart: jag kände mig hänförd och förbryllad, rörd och förtrollad under läsningen. Så som man blir i de sällsynta fall när man är uppfylld av litteraturens oheliga ande.”

Lekfull och djupt allvarlig var Torgny Lindgren en läst och älskad författare som också i sina underbara ”Minnen” skrev memoarer som ingen annan äldre herre, och i den skildrar hur en förläggare kallar honom en gåta....”Du har alltid varit en gåta för oss. Du och dina läsare.”

Torgny Lindgren drev ofta spel med sina texter, gäckade den läsande, ironiserade och förklädde anspråken och bisatserna. Men de där orden tänker jag fortsätta att läsa som den vackraste av pakter med sin publik. En gåta. Du och dina läsare.