Är det en barnbok? Poeten och nobelpristagaren Louise Glücks första prosabok, om barnen Marigold och Rose, och deras första år i livet, utspelar sig i barndomens medvetandetillstånd: utan förflutet, utan framtid.

”Författarens grundläggande upplevelse är hjälplöshet”, har Glück skrivit i en essä, och det är en bra känsla att öppna den här boken i.

Det handlar om hjälplöshet i dubbel bemärkelse: den våra liv börjar med, och som vi förlorar minnet av i samma stund vi får ett språk som vi skulle kunna berätta med – och som vi sedan försöker återskapa genom terapi, prat om barndomsminnen – eller litteratur.

”Marigold och Rose” med undertiteln  ”En berättelse” (översatt av Jonas Brun) är en kort historia om långa saker som tid, mening, minne  och ensamhet. Existentiella reflexioner där tvillingflickornas röster ger en friktionsfylld bild av tillvaron. Svårigheter. Obegripligheter. Begär.

Men det finns ljus  – detta är en vardagens Första Mosebok, en bebi-skapelseberättelse. En bok om att bli människa: Kerstin Thorvalls ”Porträtt av ett mycket litet barn”, Solveig von Schoultz ”Sju dagar” och spädbarnsforskaren Daniel Sterns ”Ett litet barns dagbok” undersöker samma mysterium.

Louise Glücks bebiröster tycks först för söta, nästan koketta som generiska Nalle Puh-teckningar, som livsstilsutsnitt för medelklassen. Kärnfamiljen, trädgården, det nya huset. Den inåtvända Marigold som skriver på en bok – och Rose, den lättsamma världsliga babyn, som inte tycker om att ”vara onödig.” Inte ett skrubbsår ens! Men det är en slarvig läsning.

Detta är en poetik, ett testamente från en författare två generationer före. ”Böcker dömde en inte, tänkte Marigold”. Och en bok om döden, med en kuslig glidning mellan perspektiven. ”Men vi har inre liv, tänkte Rose”.

Med den bebi-ironi som Glück excellerar i, och som kan läsas som en vägvisare till tolerans. Som när den glammande Rose känner sig ytlig. ”Att vara sällskaplig, som hon var, uteslöt inte tankeförmåga. Det hade Marigold förklarat.”

Louise Glücks poesi har kallats enkel och lättillgänglig men då missar man allt under den frusna ytan som berättas vid sidan om – precis som här. Det är kanske också en bok om (kvinnlig) frihet – Marigold och Rose kan läsas som ett dubbelgångar-jag. Och den säger med mild röst vad författare – och läsare! – som mycket unga valpar måste lära sig:  ”Hon försökte höra vad boken ville.”