Långfilmsdebuterande Amanda Adolfssons existentiella tonårsdrama ”Unga Sophie Bell” inleds där det sista året av gymnasiet tar slut.

Den dynamiska duon Alice och Sophie, kompisar sedan barnsben, hamnar i en konflikt som gör att den förstnämnda, den rastlösa, drar till Berlin medan den mer försiktiga och stadgade Sophie stannar hemma i Skåne och brottas med sitt dåliga samvete.

När Alice råkar illa ut packar Sophie väskan och lämnar det inrutade livet därhemma för att ta reda på vad som skett.

Själva titeln ”Unga Sophie Bell” osar av ungdomlig, lite pretentiös weltschmertz-känsla à la Den döende dandyn. Den är passande, speglar väl den bitvis ödesmättade tonen.

Vi har såklart sett den här berättelsen om brådmogna sökare många gånger förut, dock oftare med lidande unga manliga tänkare i huvudrollerna. Att man byter kön ändrar inte mycket av upplevelsen, kanske får vi lite mindre utåtagerande, lite mer introspektion, men fundamentet är detsamma:

Ung människa söker sig själv genom att stöta, och rotblöta, sig mot och med andra.

De flesta bärande scenerna infinner sig där vi väntar dem, inklusive den obligatoriska vändpunkten där huvudpersonen iklär sig den saknade tvillingsjälens kläder och liv, och tvingas se hen för vad hen är.

Men å andra sidan, hur ofta ser vi en ny historia? Berättandets tradition handlar ju i grunden om att veva samma tankar och känslor om och om igen, om att skapa nya konstruktioner av gammalt material. Och varje generation måste få vara sina egna byggherrar.

”Unga Sophie Bell” har utan tvekan alla möjligheter att bli stor bland de nästan vuxna. Berlin är med sin klubb- och konstnärsscen nästan lika hett nu som under mellankrigstiden. Det är dit man vill dra. Har jag hört.

Adolfsson, som också skrivit manus, verkar fortfarande ha tillgång till sitt yngre jag, och den tid som formar oss. Det finns fin tonträff i såväl dialog som hos den mestadels oerfarna ensemblens utlevelser. Okej, ibland får vi lite kamerakänning, men det är smällar man får ta.

Värre är att filmmakarna inte riktigt verkar lita på att dramat i sig inte är starkt nog för att påverka oss, och därför (?) dränker alla stora känslor i distad musik. Det vittnar ännu en gång om vår tids paniska rädsla för tystnad, och benägenhet att ta den genvägen till publikens känslor via ett pockande soundtrack.

Men okej. Allt detta akademiska åsidosatt, så finns det i Amanda Adolfsson förstfödda en ärlig önskan att berätta just den här historien, i brist på bättre ord: Passion.

Det låter som en klyschig självklarhet, att en filmare ska känna för sin skapelse men är inte desto mindre viktigt i en tid då allt fler svenska filmers första existensberättigande är att sälja biljetter.

Off the record: Som ofta får vi här se ett Skåne som är etniskt rensat från skåningar, i alla fall sådana som talar dialekt. Oavsett om det handlar om produktionstekniska beslut eller ointresse för dylika detaljer är det lite störande, och riskerar helt i onödan att skada den alltid bräckliga illusionen av sant dukliv.