En av kommunens mest lojala tjänstemän är Roland. Han är i 50-årsåldern och ansvarig för upphandlingar. När avtalet på kontorets vattenautomat löper ut börjar den tragikomiska utförsbacke som ska föra Roland ned i avgrunden, bokstavligen.

Göteborgs stads förvaltning är scenen. Här finns Rolands fru, förskolechef och till bristningsgränsen frustrerad över de allt växande kraven på att effektivisera barnomsorgen. Här finns Rolands överordnade Lisbeth, förvaltningschefen som vill stärka stadens varumärke och bygga renommé på yttre sken. Här finns konsulten Julia som med management-floskler sätter förvaltningens och framför allt Rolands tillvaro i spinn.

Vi hade i alla fall tur med ramavtalet är en pjäs om Göteborg, skriven av den snillrika satirikern, Gertrud Larsson, dramatiker och regissör, bland annat känd från Sveriges radios satirprogram Utkantssverige.  Hon skildrar ett stolligt förvaltningskontor där kommunalt ”nyspråk” och new public management styr, där kommunens varumärkesbyggande med ”content på webben” prioriteras framför ökad personaltäthet på förskolan.

Gertrud Larsson får med mycket i sin pjäs. Här finns skarpa iakttagelser om samhällsfrågorna som splittrar staden. Det är rikt med samtidsmarkörer. Oron för ökat kinesiskt företagande finns med liksom en metoo-historia. Gertrud Larsson har en skarp näsa för tillvarons absurditeter. Kan hon bli årets göteborgare månntro? Trots att hon skämtar om teaterns ägare? Kanske just därför.

Scenrummet är avskalat och en nödvändig utgångspunkt för den infallsrika dramaturgins alla svängningar. Och de många scenbytena hanteras med lätt och tydlig regi av Jenny Nörbeck. Men ibland blir det lite väl tydligt. Hur mycket kan en jeansbyxas tajthet betonas?

Det är en uppsluppen premiärkväll. Publiken bidrar till den goda stämningen. Från scen räcker det med att nämna ”västlänken” (den nya tågtunneln under staden som vållat stor debatt) för att folk ska skratta.  Och på det hela taget är det riktigt roligt även om komiken ibland hemfaller åt buskis.  Hur många gånger kan man slå huvudet i en dörr?

Roligast på scen är Rolands chef Lisbeth som utrustats med rullande ståbord och kontorsstol med hög rygg och gott om fjädring. Vikten av rätt rekvisita när scenrummet annars är så tomt blir tydlig.

Två färger utmärker scenografin. De babyblå väggarna och Rolands gula jeans. Tankarna går till Göteborgs stadsvapen. Snedställda fält i blått och vitt mot vilket ett gulskimrande lejon avtecknar sig, i ena tassen de tre kronorna och i den andra ett höjt svärd. Enligt heraldiken är vapnet en symbol för Sveriges värn i väster mot en hotfull omvärld.

I Gertrud Larssons pjäs kommer hotet från Kina och dess påverkan på svenskt näringsliv, där Göteborg utmärker sig med Volvo som tydligaste exemplet.

På Göteborgs stadsteater är räddningen en kommunal tjänsteman i gula jeans som krampaktigt omfamnar en vattenautomat och jämrar: Vi hade i alla fall tur med ramavtalet.