Det hände mellan 2005 och 2010. Sista året inträffade överfallen tätare och blev allt våldsammare. På hösten uppmanade örebropolisen kvinnor att inte vistas ute sent på egen hand.

– Alla som har varit rädda vet att det tar väldigt mycket energi och kraft, säger Maria Sveland.

Nu dramatikerdebuterar hon med ”Befrielsefronten” på Örebro länsteater. En föreställning med utgångspunkt i våldtäkterna, men med en fiktiv vändning, där kvinnorna bestämmer sig för att slå tillbaka.

”Vad skulle hända?”

Hon minns undantagstillståndet i staden genom anhörigas berättelser, och registrerade på avstånd hur invånares geografiska frihet tappade mark.

– Vad skulle hända om man istället hade uppmanat män att hålla sig inne?, säger Maria Sveland.

Under gymnasieåren bodde hon i huset verklighetens våldtäktsman skulle växa upp i.

Jag (skribenten) har också varit där. Det låg i mina kvarter.

Alla misstänkta

Han tog sig fram på cykel och var bosatt på väster. Det visste polisens specialinkallade gärningsmannaprofilgrupp, som ringade in en man i 20-årsåldern med träningsbyxor. Män i rätt ålder, i rätt område, kallades till dna-provtagning. Ingen misstänkt – alla misstänkta.

Jag var 19 år. Vi köpte överfallslarm på Claes Ohlson och följde varandra hem. Våldtäktsoffren var unga, vuxna och äldre. Äldst 64 år.

Någon sa att det var värre, för det handlade inte bara om oss – tjejer, utan om alla kvinnor.

Det gick rykten om att han hade mask som i ”Saw”-filmerna, eller en påse på huvudet. Kanske för att våldtäktsmannen som klättrade in genom öppna sovrumsfönster i Göteborg på 70talet hade det. Det sades att han drog ut offrens tänder med en tång. Det sades mycket.

Han gick i min skola. Men det visste ingen.

Det gick några veckor. Ingenting. Det gick en kväll – två överfall.

”Om flickor och kvinnor slår tillbaka”

I oktober hittades en kvinna med buntband runt handlederna i ingenmanslandet bakom Eurostop. Jag har alltid tyckt att det blåser extra kallt där. Våldtäkten pågick i en och en halv timma. Sedan lämnades hon kvar.

Vi blev argare. En vän anordnade trygghetsvandringar och manifestationer.

I Maria Svelands drama döps ilskan till ”befrielsefronten”.

Befrielsefronten är de som slår. Jag minns inte om vi pratade om att slåss, men jag minns känslan av hjälplöshet.

– Jag ville leka med tanken på vad som skulle hända om flickor och kvinnor började slå tillbaka. Egentligen är det lite konstigt att feminismen aldrig riktigt har brukat våld, som arbetarrörelsen eller medborgarrättsrörelsen. Det är inte som att det saknas skäl, säger Sveland.

”Påverkar mer än vi tror”

Egentligen skulle föreställningen om det våldsamma gardet kunna utspela sig i vilken stad som helst, säger hon: ”sexuellt våld mot kvinnor finns överallt”.

– För mig är det mycket större än just de här specifika händelserna. Pjäsen handlar om alla flickors och kvinnors närhet till sexuellt våld i sina liv, och hur det påverkar oss. Hur vi förhåller oss till det och socialiseras in i det. Jag tror att det påverkar oss så otroligt mycket mer än vad vi fattar.

– Det är absurt att när vi pratar om det här våldet, gör vi det som om det vore ett naturfenomen. Som att det bara ”finns”.

”Finns överallt”

Ibland når naturfenomenet orkanstyrka. Som i Örebro, eller efter nyårsnatten i tyska Köln, när flera kvinnor polisanmälde övergrepp och efter festivalen ”We are Sthlm” i Kungsträdgården, när flera tjejer vittnade om trakasserier utan att någonting hände.

Vid årets första partiledardebatt i riksdagen öppnade statminister Stefan Löfven (S) med att slå fast att ”de som är skyldiga ska straffas”.

– Det är så absurt att man plötsligt pratar om det här våldet som om det vore någonting nytt. Att man pratar om händelserna i Köln och Stockholm som enskilda och nya händelser, säger Maria Sveland.

– Det sexuella våldet förekommer i precis vartenda land, precis varenda kultur och precis varenda tid runt om i hela världen.

Våldtäkterna upphörde

Örebromannen greps i oktober 2010. Han fick ett namn, hade Facebookprofil, avgångsbetyg och en familj.

Han åtalades för överfall på femton kvinnor, och dömdes för tio. Fjorton brott. Tolv år i fängelse.

Rädslan kan försvinna snabbt eller långsamt. För somliga inte alls. Alldeles oavsett var det varken första eller sista gången vi konfronterades med den. Enligt statistiken ska sju procent av oss uppleva sexuellt våld i en parrelation. Fjorton procent fysiskt våld. Tjugo procent psykiskt våld.

Om det är någonting jag vill minnas från serievåldtäkterna, är det hur vi såg efter varandra på vägen hem. När ni är hemma ska jag fortsätta att se efter er.