Senast det var mycket snack om metoo i svensk debatt var på sensommaren när Aftonbladets före detta kulturchef Åsa Linderborg turnerade mediecirkusen och framställde denna omvälvande globala befrielserörelse som ett slags dårskap (för att vända bort uppmärksamheten från de unika galenskaper hon själv begick i sina spalter).
Så trots att denna bok kommer sent – ett år efter originalet vilket är lång tid för nyhetsmaterial – lyckas den komma vid precis rätt tillfälle i en svensk kontext.
Glöm försöken från Linderborg och andra bortförklarare och efterkonstruktörer att vrida historien efter egna syften.
Detta är vad metoo verkligen handlade om – skildrat genom den nyhetsstory som utlöste hela flodvågen.
New York Times-reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey berättar här hur de journalistiskt arbetade fram avslöjandet av filmproducenten Harvey Weinsteins återkommande sexuella övergrepp mot kvinnor i hans inflytandesfär.
Liksom fallet med vår svenske Kulturprofilen var det en skandal som det redan ryktades om, och som betraktades som en offentlig hemlighet i invigda kretsar. Så arbetet handlar mycket om att belägga och säkra vittnesbörd från bra källor, övertala dem att träda fram med namn. Att finna verifierbara detaljer och verifiera dem.
På så sätt blir Tystnadskontraktet också en berättelse om vad journalistik är, hur den skiljer sig från tyckande, ryktesspridande och övertygelser. En välbehövlig folkbildning i nätoffentlighetens och influencer-publicistikens era.
Här finns för övrigt också en intelligent och balanserad kritik av metoorörelsens och metoojournalistikens komplikationer och svagheter.
Sista tredjedelen av boken ägnas åt den närliggande berättelsen om Brett Kavanaugh som under sin kandidatur till USA:s högsta domstol anklagades för ett våldtäktsförsök av en high school-bekant, Christine Blasey Ford. Det är inte Kantor och Twoheys egen undersökning, texten blir här mera rapsodisk, men har en viktig funktion i boken. Författarna avläser och registrerar bemötande, tonfall, språkbruk, det offentliga skådespelet kring en sådan anklagelse riktad rakt in i maktens centrum. Och de finner att något har förändrats. Förändrats till det bättre.
Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor sopas inte lika lätt under mattan. Kvinnors anklagelser avfärdas inte lika lättvindigt.
Detta är förstås ett slags hjältesaga – salta reportrar arbetsledda av ännu saltare redaktörer. Offer som modigt träder fram till ett högt personligt pris, den osårbare syndaren som plötsligt blir sårbar. I en inte helt träffsäker svensk översättning har språket blivit lite mer av gammaldags ungdomsbok än hårdkokt New York Times-prosa (och vissa detaljer i sak är direkt felöversatta). Men det går att fördra, den här boken ska man läsa för berättelsen skull inte stilens.