Ett kollektiv är en tacksam arena för en film. Olika liv som vävs in i drömmen om den ultimata gemenskapen, de oundvikliga konflikterna när personliga behov måste ställas åt sidan för gruppens. Thomas Vinterberg har undersökt gruppdynamik flera gånger tidigare. I Festen (1998) grävde han djupt i familjedynamiken och i Jakten (2014) riktades ljuset mot grannsamhället. När han nu tar sig an 70-talets kollektivboende är förväntningarna höga.

Utgångspunkten är gifta medelklassparet Anna och Erik som använder en pampig familjevilla i Köpenhamns finare kvarter till den experimentella boendeformen. Anna är framgångsrik journalist och nyhetsankare på tv, Erik är stel och lite butter universitetslärare i arkitektur. Inte dem man tänker på som typiska kollektivförespråkare, med andra ord. Men så är det också Annas idé att låta vänner och hyresgäster flytta in tillsammans med dem och deras tonårsdotter Freja. Att Anna är lite småsugen på att bo och kanske flirta lite med vännen Ole är inget hon hemlighåller.

Tvärtom, i den här relationen är man ärlig, öppen och ska inte stänga in vare sig känslor eller tankar. Vilket känns exakt som den naiva tanken om ett fungerande kollektiv utan regler andra än de yttre – vems tur det är att laga middag till gruppen och att man ska komma ihåg att skriva upp sitt namn om man tar en öl från den gemensamma kylen.

Vinterberg har haft det goda omdömet att fokusera på Anna och Erik och hur den kollektivistiska tanken om att ”dela allt”, inklusive sexuella fantasier och begär, kan fungera. I en slags tidens anda där frihet är det stora ledordet är det svårt att hävda sin rätt till de egna känslorna, i synnerhet om dessa är av den förbjudna sorten som svartsjuka och besvikelse. Deras berättelse om vad som händer när tanken om den ultimata öppenheten inom relationen dras till sin spets är väldigt intressant och synnerligen välspelad. Anna sliter med sina känslor och att upprätthålla idealbilden av den fria relationen medan Erik är den oförstående patriarken som tycker kvinnor och deras känslor är oresonliga och ologiska.

Tyvärr slirar Vinterberg in på sentimentala och stundtals rent ointressanta stigar när han också väver in sidohistorier om ett sjukt barn, den ständigt arbetslöse i gänget som säger att han ska fixa pengar ”snart” och häxjakten på den som dricker ölen utan att skriva upp det på listan. Stories som kastas in för att skissa fram lite kuliss, som egentligen är överflödig eftersom dem inte påverkar gruppdynamiken särskilt. För det är som en djupstudie i en relationsmodell där gränslös frihet gäller som filmen är fantastisk. Inte som en studie av kollektivet.