Från min utsiktspunkt på mässan – med en räkmacka de luxe för mycket halkande i buken och tankarna redan sysselsatta med hur fan jag ska kunna skriva om detta, något som inte är helt meningslöst? – är det svårt att ens börja föreställa sig hur det är att sitta fängslad i Kina.

Kidnappad i Thailand hösten 2015, bortförd, nedsänkt i den totalitära supermaktens insynsskyddade fängelsesystem. På ett podium intill står några personer och pratar om honom, de pratar på engelska eftersom programpunkten sänds via nätet till hela världen. Teoretiskt även till de kinesiska makthavare som beslöt att plocka bort Gui Minhai för att stoppa utgivningen av regimkritiska böcker i Hong Kong. Denna utgivning, som Gui Minhai arbetat med i flera år när han greps, har inte fullt ut stoppats men den har allvarligt skadats.

Jojje Olsson, journalisten som vet mest och rapporterat envisast och mest engagerat om Gui Minhai, säger att han nyligen intervjuade en hongkongförläggare som hade sett en 80-procentig försäljningsminskning av kinakritisk litteratur sedan Gui Minhai greps. Hjälper detta, att stå på en scen i det allvarliga hörnet av bokmässan och säga självklara sanningar (han måste släppas, han borde aldrig ha gripits) som Kina bestämt sig för att bryta mot? Vem vet, men jag ska ärligt säga att tonen uppe på podiet inte är direkt segerviss.

Hjälper det att kämpa för förbud mot kärnvapen, för fackliga rättigheter i tredje världen, mot folkmord. Både ja och nej är mitt svar, efter betänketid. Och det här kan jag skriva, som inte är meningslöst: Skaffa Jojje Olssons färska lilla bok om Gui Minhai och läs den. Den heter ”Fängslad, förnedrad och svartmålad” och finns publicerad i sin helhet, både på svenska och på engelska, på Expressens websajt. Den kan också beställas från Svenska förläggareföreningen i tryckt format. Det är ett upplysande reportage som gör att vi inte lämnar Gui Minhai helt ensam i mörkret.