”En mörk odyssé genom det artificiella medvetandets gryning och syndens framtid”.

Så lyder sloganen till serietillverkarna HBO:s nya megasatsning ”Westworld”, som är baserad på Michael Crichtons långfilm från 1973, med samma namn. Filmen handlar om en temapark där de riktigt rika kan leva ut sina lustar i tre olika miljöer: romarriket, europeisk medeltid eller i Vilda västern.

Det är till den senare avdelningen, kallad Westworld, som HBO har förlagt sin handling (i alla fall under de fyra avsnitt som företaget förhandssläppt till oss kritiker).

På ett avgränsat men gigantisk område har man byggt upp en västernstad belägen i ett vilt prärie- och bergslandskap, där man kan vara ett svin utan konsekvenser eller spela hjälte och dra iväg med ett uppbåd för att fånga en efterlyst skurk. Vid entrén väljer man en svart eller vit hatt, vilket är en lite rolig blinkning till den i dubbel bemärkelse svartvita västernfilmen från mästerregissören John Fords dagar.

Förutom några ur temaparkens personal följer vi främst den genomgoda farmardottern Dolores (Evan Rachel Wood) som varje dag vaknar upp till en arbetsdag som börjar i positiv anda med en snäll pappa, men avslutas med en brutal våldtäkt och mord. I sammanhanget kan nämnas att serien redan före sin premiär har anklagats för att vara sexistisk, och visst finns det viss fog för kritiken, men samtidigt är det lite väl tidigt att döma, eftersom vi inte ännu har sett vilken väg berättandet tar.

Ed Harris gör hur som helst den djävulskt onde stamkunden som bara kallas ”Mannen i svart” och Anthony Hopkins spelar – Gud. Eller nåja, i alla fall den filantropiske uppfinnaren Dr Robert Ford (efternamnet är nog ingen tillfällighet) som en gång i tiden har skapat Westworld, och som nu sitter i en källare under den stora AI-fabriken och finslipar på sitt verk. Han ger värdarna allt mer avancerade emotionella drag, vilket gör att några av dem att börja utveckla känslor och illa nog även minnen, som ju inte är av den behagligare arten.

Det här gillas inte av storföretaget som tagit över driften och inte vill att något ska gå fel. Vilket det inte helt överraskande ändå gör.

Sensmoralen är lika glasklar som i ovan nämnda Michael Crichtons ”Jurassic Park” – Don’t mess with mother nature. Eller kanske ännu mer, det första budordet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Likt Olympens gudar står Westworlds personal kring en stor hologramkopia av temaparken och avgör värdarnas öde. Man förstår att under de senare åren av Westworlds existens har Dr Fords mer timida visioner ersatts av de nya ägarnas önskan om vinning. De för in mer våld, sex och spänning för de välbesuttna kunderna – och för oss framför skärmen.

Om man så vill är ”Westworld” med andra ord något av en metaserie där vi ser hur vi själva blir manipulerade av en allt mer skenande och profithungrig film- och tv-bransch.

Vid sidan av de mer spekulativa scenerna får vi också en del existentiellt filosoferande av ”Bladerunner”-karaktär kring värdarnas människovärde och vår rätt att agera Gud.

Men eftersom den tydliga grundkonflikten redan är i aktion, måste ytterligare dimensioner i berättelsen tillkomma, annars kan man dödförklara serien redan efter första säsongen.

Å andra sidan har producenten J. J. Abrams, med ”Lost”, redan visat att han inte är främmande för att låta ett projekt passera bäst-före-datum med råge…

Nå ”Westworlds” skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy Nolan har faktiskt avslöjat att de redan nu har klart för sig vad som kommer att ske i säsong fem, vilket i sig är uppseendeväckande kaxigt i en hård bransch där ingens framtid är given. Men så hyser HBO också en uttalad förhoppning om att detta ska bli den nya ”Game of  Thrones”.

En sådan megalomanisk ingång borgar sällan för succé. ”Westworld” är från början högbudgeterad och tyngs därför av enorma förväntningar, medan ”GoT” började som en relativt liten fantasysaga som successivt växte till en global angelägenhet.

Tekniskt sett imponerar ”Westworld” stort, men jag har svårt att se att den här utbyggda temaparken ska kunna sätta en världspublik i spinn på samma sätt som den suggestiv myllrande mytologiska världen i ”GoT”, men okej, de fyra första avsnitten ger i alla fall mersmak.

Bonus: Som lite anakronistiskt örongodis för den uppmärksamme bjuder ”Westworlds” ljudband på västernvariationer av gamla och nya rockhits. I första avsnittet verkade temat vara svart, eftersom såväl Rolling Stones ”Paint it black” som Soundgardens ”Black Hole Sun” klinkades fram på saloonens självspelande piano, och längre fram i serien kunde jag (knappt) urskilja Radioheads ”No Surprises” – passande nog då det börjar gå grus i AI-maskineriet.

Kul.

”Westworld” har premiär i USA på söndag och på HBO Nordic på måndag 3 oktober.