– Den här tv-serien och det här programmet hade nog varit omöjligt att göra för 5-10 år sedan, jag tror inte det hade varit möjligt att få så många människor att vilja vara med. Och det säger någonting om hur värderingarna faktiskt har förändrats, så det händer ju någonting i synen på psykisk sjukdom. Jag tycker vi haft ett samtal i offentligheten de senaste åren som faktiskt har förskjutit synen på psykisk sjukdom.

Är det några insikter du själv har fått under inspelningen som du inte tänkt på innan?

– Att möta med människor som kämpar med samma problematik som jag själv, har ju gjort att jag har förflyttats tillbaka till perioder i mitt liv som jag egentligen inte så gärna vill befinna mig i, och det har varit ganska smärtsamt för mig själv.

– Men det har också varit väldigt fint att få möta människor på det sättet. Jag har hamnat i soffor och vid kafébord och hemma hos människor, där vi inom loppet av ett par minuter har börjat prata om saker som man normalt inte pratar om förrän efter många års bekantskap.

Vad hoppas du på ska bli effekten av att den här serien sänds?

– Jag hoppas att det blir mer tillåtet att vara svag, för alla människor är svaga någon gång och det behöver ju inte vara genom psykisk sjukdom utan genom andra saker, ingen är alltid stark.

– Jag hoppas också att alla unga människor som får en diagnos förstår att det inte är slutet. Man kan faktiskt leva ett riktigt bra liv också med en diagnos.

– Jag vill också att människor som mår dåligt söker hjälp. För det finns faktiskt hjälp att få.

– Sen vill jag att de som fördelar pengar till vård och forskning förstår att det här är en allvarlig sjukdom. Ja, vi måste lösa cancerns gåta, men hjärnan är ett mysterium och jag är ganska övertygad om att det finns mycket mer att upptäcka där, och därför vill jag att det satsas mer pengar på forskning om hjärnans sjukdomar.