Diamant, elfenben och koppar. Listan på kongolesiska naturresurser kan göras lång. Många har genom årens lopp försökt att roffa åt sig en egen bit av landet och dess rikedomar.

-En kongolesisk vän sa en gång att ”vi skulle inte ha så många problem om vi inte vore så rika”, säger författaren Adam Hochschild till Aktuellts reporter.

För sex år sedan publicerades hans bok ”Kung Leopolds vålnad”, som handlar om den belgiska kolonialiseringen av Kongo.

Kongo – personlig ägodel

Kung Leopold II var Belgiens kung 1865 till 1909. Vid Berlinkonferensen 1884 till 1885 lyckades han få kolonialmakterna att erkänna Kongofristaten som hans personliga tillgång.

Miljontals kongoleser arbetade för kung Leopold med att tappa gummi, utvinna diamanter och jaga elfenben och mellan fem och tio miljoner av kungens arbetare dog av epidemiska sjukdomar, svält och kolonialt våld.

Kung Leopolds grymma styre ledde till en internationell skandal när det uppmärksammades 1908 och kolonin lämnades efter det till den belgiska staten. Kongofristaten blev därmed Belgiska Kongo.

Fortsatt exploatering

Exploateringen av Kongos rikedomar och arbetskraft fortsatte och de rika fyndigheterna av mineraler och billig arbetskraft gjorde kolonin mycket vinstgivande.

Gruvproduktionen var landets viktigaste källa till ekonomisk utveckling och år 1959 svarade Kongo för 9 procent av världens kopparproduktion.

Den vita befolkningen kontrollerade de svarta urinvånarna och det genomsnittliga förhållandet mellan de svartas och de vitas löner var 1 – 40.

Kolonin avvecklas

Efter en politisk demonstration, som slutade i upplopp och kravaller, beslutade Belgien 1959 att avveckla kolonin, och så skedde också 1960, då en illa förberedd kongolesisk förvaltning tog över styret av landet.

Den självständiga stat som då bildades fick namnet Republiken Kongo och landet hotades omedelbart med splitring.

Landet har präglats av oroligheter fram till dags dato och ännu har Kongo-Kinshasa inte kunnat ta igen det försprång som andra länder skapat sig tack vara de naturresurser som de rättmätiga ägare till.

Lång väg kvar

-Jag önskar att jag säga att jag är optimistisk vid tanken på Kongos utveckling, men det är jag inte, säger Adam Hochschild till Aktuellts reporter.

Han menar att omvärlden måste vara delaktig i landets utveckling för att få slut på inbördeskrig och dödande.

-Det här är antagligen det största området i världen som inte har en fungerande regering, och det är en mycket svår sak att bygga.

Källa: Utrikespolitiska institutet, Nationalencyklopedin, the World Factbook, Wikipedia.