”Ett tydligt svar på det oacceptabla beslutet att utvisa en svensk diplomat”. Så beskriver Sveriges utrikesminister Ann Linde beslutet att skicka hem en rysk diplomat i den uppmärksammade dusten mellan Moskva och tre EU-länder.
Sverige ”tillbakavisar kraftigt Rysslands ogrundade påståenden” om att den svenska diplomaten deltog i protester till stöd för den fängelsedömde oppositionspolitikern Alexej Navalnyj.
– När något sådant här sker måste man agera snabbt och kraftfullt, slår Linde fast i Rapports kvällssändning.
Ett dolt budskap
Av Lindes uttalanden skulle man lätt kunna få intrycket att Sveriges drag för rysk del är en jämntung tillbaka-kaka, proportionerlig till den näsbränna Ryssland bjudit svenska UD på. För Sverige är det förstås också viktigt att markera där man anser att Ryssland ger en falsk bild av läget.
Man gör vad man måste göra. Men det krävs ingen inbiten kremlolog för att se vad Ryssland, till skillnad från Sverige, har att vinna på gruffet. Något mer värdefullt än konsekvenserna av ett diplomatiskt gräl: chansen att försöka knyta regeringskritiska protester till främmande makter.
”Hundvisslande”, som det kallas när ens verkliga budskap finns mellan raderna men står tydligt skrivet för den avsedda mottagaren, i detta fall en inhemsk publik.
Brokig politisk bakgrund
Alexej Navalnyj är först och främst relevant i Ryssland genom sina avslöjanden om elitens enorma korruption. Men han är också politiker med ett brokigt politiskt förflutet. Där finns såväl marknadsliberalism som nationalism och anklagelser om rasism.
Särskilt det senare har ryska statsmedier tidigare lyft fram när verklighetens dramatik har gjort det omöjligt att tiga ihjäl Navalnyj. Det har dock inte bitit något vidare, enligt ryska experter kanske för att främlingsfientlighet ändå är så pass utbredd i Ryssland. I stället har man övergått till en mer framgångsrik strategi: att utmåla Navalnyj och hans anhängare som lakejer åt främmande makter – landsförrädare.
För att sätta den bilden visar statliga medier regelbundet upp läckta eller smygbandade möten mellan Navalnyj och utländska diplomater. Exempelvis Ann Lindes föregångare, den ”öppet russofobiske Carl Bildt”, som själv nyligen kommenterade saken i Utrikesbyrån.
Värdefull signal
Att det i själva verket är utländska makter som ligger bakom demonstrationer i Ryssland är i sig en bekant anklagelse. År 2011 anklagade Vladimir Putin ut USA:s utrikesminister Hillary Clinton för att personligen ha skickat tecken till ”vissa aktörer i vårt land” och för att ha uppmanat till protester.
Mot denna bakgrund kan man lätt ana att det verkliga syftet med att utvisa EU-diplomaterna har mindre att göra med vad de faktiskt gjorde vid den där protesten i S:t Petersburg, än vad man antyder genom att kasta ut dem.
Visst, diplomati är inte alltid ett nollsummespel, eller någon sorts sport där man kan utse tydliga ”vinnare” och ”förlorare”. Men att formellt sett likvärda diplomater kastas ut ur respektive land är denna gång ett för Ryssland relativt billigare pris. Satt i det större perspektivet.