Den 7:e maj 2014 hade hon fått permission från Anorexicentrum i Sollentuna. Då hände det som inte fick hända. Malin försökte ta sitt liv genom att hoppa från en 29 meter hög bro i Stockholm. Men det hände ett mirakel. Hon överlevde.

– Innan hoppet var allt becksvart mörker. Jag levde som i en mörk mardröm som aldrig tycktes ta slut. Men när jag vaknade upp efter hoppet kände jag verkligen tacksamhet över livet och det hade jag aldrig känt förut. Det var vändpunkten i mitt liv, säger hon. 

Malin tittar mot bron och skakar på huvudet.

– Usch det ser så otäckt högt ut här ifrån. Idag förstår jag inte hur jag inte hur jag kunde hoppa. Jag skulle aldrig göra om det. Aldrig.

Kliniskt död i 20 minuter

En kvinna på cykel hade på håll sett Malin klättra målmedvetet över bron och kastat sig ut. Kvinnan slog larm och tog hjälp av en man för att dra in hennes kropp mot en brygga vid bron.

Då hade Malin Källström drunknat. Under tjugo ­minuter var hon kliniskt död men började oväntat andas.

Två dagar senare vaknade hon på Karolinskas ­intensivvårdsavdelning med lung­inflammation och ett brutet revben.

– Jag minns inte alls hur jag kom till bron. Det är en stor lucka. Men jag minns däremot väldigt väl hur jag vaknade upp på Karolinskas intensivvårdsavdelning och var så fruktansvärt sugen på citronsaft och kaffe.

Började må dåligt i tonåren

Halva hennes liv har hon tillbringat på psykiatriska kliniker och behandlingshem. Den stora vändningen för Malin Källström är att hon äntligen älskar att leva.

– Allting började efter att jag var med om ett fruktansvärt trauma när jag var 14 år. Jag var med om en gruppvåldtäkt och sen blev allt bara värre och värre.

– Jag har bra självförtroende men väldigt låg självkänsla. Det var droppen som fick bägaren att rinna över när jag blev våldtagen.

Hon har även haft ­ätstörningar och så allvar­liga ångestsjukdomar att hon tvångsvårdats.

Ingen lyssnade

Malin upplevde att hon aldrig fick någon bra hjälp.

– Det var aldrig någon som verkligen lyssnade. Jag fick aldrig prata om mina känslor med någon, säger hon. Det som erbjöds var mediciner och någon som trött satt och nickade när jag pratade, de kanske hörde vad jag sa men ingen lyssnade. Det är skillnad.

– Jag tror det är olyckligt att hamna i psykiatrin när man är så ung. Tonåringar hospitaliseras så fort. Vi pratade mest om självskadebeteenden och olika mediciner och diagnoser. Ingen blir frisk av det.

Malin tror på att man ska fånga upp unga i tid för att förhindra psykisk ohälsa.

Vill ge hopp till andra

Det förflutna försöker hon inte att se som misslyckanden utan snarare som lärdomar.

– Jag vill ge hopp till alla som är där jag varit. När det är som mörkast kan livet plötsligt vända och bli ljusare igen. Allting löser sig om man bara vill och tror på sin inre styrka.

Hon går på en folkhögskola nu och vill gärna bli socionom.

– Jag kämpar på och trivs med livet. Men jag försöker att inte vara så hård mot mig själv längre.

För Malin Källström är kärleken till hennes familj det viktigaste.

– Det är så viktigt att ha någon person i sin närhet som dig. För mig är det min syster. Hon och jag står varandra väldigt nära. Jag skulle aldrig svika henne och min systerdotter. De är det bästa jag har. Jag tror den kärleken har räddat mig.