I vardagsrummet står skåpet med minnen av Hanna. På översta hyllplanet står ett fotografi inramat. På bilden sitter en ung tjej nedsjunken i en soffa. Hennes blick missar kamerans lins, som att hon tittar på någon bakom kameran.  I bakgrunden syns en affisch med en ekologisk hamburgare. Det är som att hon är på väg att säga något samtidigt som att hon ler.

– Det är mitt favoritkort. Det var Hanna egentligen. Hon var ju sådan – sprudlande och glad. Jag mår väldigt gott när jag tittar på det kortet.

Hade alltid någonting på gång

Carina minns inte exakt när bilden från hamburgerrestaurangen är tagen. Men hon vet att togs innan julen 2007 och att dottern Hanna var 13 år.

– Det jag tänker mest på är hennes skratt. Hon var väldigt konstnärlig. Hon hade alltid någonting på gång. Men så kom det mörka in. Jag kan tänka mig att hon var lika förvånad som vi att hon kände så, att hon mådde så dåligt.

När Carina tänker tillbaka så minns hon att Hanna började förändras i mellanstadiet. Hon blev retad i skolan och log inte lika ofta. Carina minns hur hon försökte nå fram till Hanna men hon ville inte prata.

– Jag satt på hennes säng och sa du måste berätta vad som är fel. ”Det är inget fel.” Jag ser ju på dig att det är något som är fel. ”Det är inget. Du gör bara så stor sak av det” sa hon.

Skrattade allt mindre

Hanna bytte skola men det hjälpte inte. Med tiden isolerade hon sig själv allt mer. Hon skrattade allt mindre och umgicks inte lika mycket med sina vänner.

– Sen i slutet på mellanstadiet då började smsen att komma, mejlen att komma. Men det var aldrig något hon berättade. Det fick jag reda på efter hon hade gått bort, säger Carina.

Hanna utvecklade ett självskadebeteende och familjen sökte sig till barn- och ungdomspsykiatrin. I journalen framgår att hon under hösten 2007 sover dåligt, lider av svår ångest och har självmordstankar. Hanna berättar i samtalen med BUP om mobbning. Hon nämner att hon chattar med folk – men mer specifikt än så blir det aldrig i journalanteckningarna. Carina vet inte mer om mobbningen på nätet – och inte vi heller. Hannas dator och mobil är sedan länge borta, men för Carina är det förklaringen till varför Hanna mådde så dåligt.

”Jag tog på mig skulden”

– Hon berättade inte för mig, men ändå tog jag på mig skulden att det är min plikt och skyldighet som mamma att hjälpa mitt barn och skydda henne. Så jag hade skuldkänslor väldigt länge. Tills jag kom på – jag kunde inte göra mer utifrån det jag visste.

Så kom dagen i december. Hanna gick till skolan och Carina åkte, som hon brukade vid den här tiden på året, och julhandlade med sin äldre dotter. Snart ringde Hanna och sa att hon inte mådde bra och att hon ville gå hem.

– Gå hem och ta igen dig, vi kommer snart, sa jag.

När Carina kom hem från butiken var Hanna hemma. Carina minns att hon blev förvånad när Hanna gav henne en puss på kinden. Tidigare hade hon inte gillat närkontakt så Carina bakade lite.

– ”Nej mamma, jag vill ha en kram också.” Tack gode gud, nu börjar det vända, tänkte jag. Sen tog det 20 minuter så hade hon gjort det.

Hamnade på intensiven

Hanna gick till sitt rum och Carina började med maten. Det hördes hög musik från Hannas rum. När Carina ropade på Hanna fick hon inget svar. När hon kom in på Hannas rum insåg hon att Hanna försökt ta sitt liv. Carina och storasystern inledde hjärt- och lungräddning. Snart kom ambulansen som tog Hanna till intensivvårdsavdelningen. Två dagar senare dödförklarades Hanna, 13 år gammal.

Dagarna efter att Hannas respirator stängts av dök det upp flera filmklipp på Youtube. Hennes vänner lade ut bilder och filmklipp som rullade till musik. Kommentarsfälten fylldes snart med saknad, kärlek och hälsningar från såväl vänner som okända.

Men insprängt bland hjärtan fanns också helt andra kommentarer.

Ett konto skrev att det var rätt åt ”emo horan” att hon dog. Ett annat beskrev henne som ett ”äckel”. Och snart nådde kommentarerna Hannas familj.

”Barn tänker inte på konsekvenser”

– I början är man fruktansvärt arg, fruktansvärt arg. Jag tänkte flera gånger ”jag ska hitta dem” men jag är väldigt glad att jag slog bort den tanken. Det är oförlåtligt det de har gjort, men de var barn och barn tänker inte på konsekvenser, tyvärr.

Carina undrar än i dag varför personerna skrev så om hennes dotter. Vad tänkte de på? Men hon vet inte vilka det är och kontonamnen avslöjar inget.

Vi beslutar oss för att försöka spåra dem och till slut lyckas vi få tag i en av personerna. När han skrev kommentaren var han 15 år gammal. I dag, sex år senare minns han inte kommentarerna.

”Känner mig jävligt dum”

– Nu tycker jag att det är förjävligt. Men då – jag vet inte. Då var man väl så jävla respektlös. Man tänkte väl bara på sig själv då. Jag vet inte hur man tänkte. Nu känner jag mig jävligt dum. Jag kommer inte ens ihåg det. Nej, jag vet i fan. Sånt får inte hända bara, så enkelt är det.

Reporter: Kände du Hanna?

– Jag har ingen aning om vem det var. Nu är det oförståeligt. Jag har respekt för människor nu för tiden. Jag kan inte svara på hur jag tänkte då. Jag finner inga ord för hur jag tänkte då. Man var ung och dum. Man tänkte inte, hade ingen respekt för folk. Jag vet inte hur man ska förklara det.

I dag engagerar Carina sig i föreningen ”Vi som förlorat barn”. Medlemmarna hjälper föräldrar vars barn gått bort och föreningen har betytt mycket för henne i bearbetningen av dotterns död. Och hon vill att frågan om mobbning och näthat ska diskuteras ännu mer.

– Det är bra om det kommer upp i skolor. Att man pratar om sådana här saker. Om föräldrarna pratar med sina barn om sådana här saker. Det kunde lika gärna ha varit min Hanna som varit på andra sidan och höll på som de gjorde. Då hade jag gärna velat tala om vad som var rätt och fel.