Eva Schömer, professor i rättsvetenskap vid Linnéuniversitetet och docent i rättssociologi vid Lunds universitets forskar om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Hon ser mängder av människor som utsätts för rasism och som hon menar inte får upprättelse, eller rätt stöd. Hon jämför situationen som rådde innan #metoo-rörelsen.

– Jag menar att man kan föra precis samma diskussion som man gör nu om sexuella trakasserier. Det är precis det som det handlar om. Det är en tickande bomb. Och det kommer att komma fram.

Kallades ”blacky”

Eva Schömer har studerat två domar i Arbetsdomstolen, AD, som handlar om två män som upplevt sig etniskt trakasserade och om arbetsgivarna känt till det och vidtagit åtgärder. En man från Gambia som jobbade i en kommunal verksamhet kallades för ”afrikanen”, ”big black bastard”, ”blacky” och ”svartskalle”. Eftersom det fanns en rå jargong och att mannen kallade kollegor för ”whitey” har kollegorna och arbetsledaren inte uppfattat att han blev trakasserad, enligt domen. Därmed har kommunen inte haft någon skyldighet att utreda omständigheterna närmare, enligt AD.

– När domstolen inte förstår vad det här betyder då förstår de inte hur bevisen ska hanteras. Då kan de inte förstå att ”whitey” inte väger upp ”blacky”, säger Eva Schömer.

Ingen diskriminering enligt AD

I det andra fallet handlar det om en man från Nigeria, en svetsare, som vittnar om att han bland annat kallats ”Tony Mogadishu” och ”koko stupid” av sina kollegor. Domstolen kom fram till att det inte bevisats att mannen utsatts för diskriminering.

– En arbetstagare har under år utsatts för diskriminering av sina kollegor och man lägger fram information om det här, olika fakta. Arbetstagaren hindras från att gå på toaletten, kallas ”koko stupid”, man sjunger ”koko” när han går förbi. Och så hör man en vit förman som säger: Jag har inte sett något och då ställer man sig inte frågan – varför tror vi på den vita förmannen? Om den vita förmannen hade tillstått att han hade sett det här så hade han gjort sig skyldig till diskriminering, eftersom han träder in i arbetsgivarens ställe. Det är klart att man inte vidgår det.

Cathrine Lilja Hansson, ordförande i Arbetsdomstolen, vill inte kommentera domarna.

– Rent generellt går inte vi i svaromål om domarna där vi har dömt utan de får stå på egna ben. Vi går inte i polemik om vår dömande verksamhet, säger hon.

”Normaliserar rasism”

Eva Schömer anser att AD med de två målen normaliserar utanförskap och rasism.

– Det tänker jag inte bemöta, det får stå för henne, säger Cathrine Lilja Hansson.

Sedan början på 1990-talet har arbetstagare endast i två fall fått rätt mot arbetsgivare i mål i AD om etnisk diskriminering, enligt Eva Schömers studier.

– Jag skulle säga att det är i stort sett omöjligt. Det är jättesvårt. AD har i princip sagt i nästan alla mål att det inte handlar om etnisk diskriminering, så det är bara ett fåtal mål som gått igenom.

Utredare vill förtydliga lagen

Eva Schömer menar att Arbetsdomstolen tolkar lagen som att det är arbetstagaren som ska visa att den diskriminerande handlingen har skett istället för att arbetsgivaren ska bevisa att man inte har diskriminerat. En statlig utredning ”Bättre skydd mot diskriminering” ser också en problematik och vill ha ett förtydligande i regeln om bevis, att den diskriminerade har en ”bevislättnad”.

Cathrine Lilja Hansson säger att det är fel att påstå att AD tolkar lagen som att det är den diskriminerade som ska bevisa diskriminering.

– För att bevisbördan ska gå över till arbetsgivaren måste dock den som anser sig diskriminerad visa på omständigheter, fakta, som gör att domstolen kan göra bedömningen att det är antagligt att arbetstagaren utsatts för diskriminering.

Få ärenden i AD, cirka fem procent enligt Lilja Hansson, rör diskriminering i någon form. Under 2015 och 2016 drev Diskrimineringsombudsmannen, endast tre fall till AD. Enligt DO ska myndigheten enbart driva ärenden till AD som har en principiell betydelse och kan leda till praxis.

LO-facken drev under samma period inte ett enda diskrimineringsärende till AD, enligt tidningen Arbetet .

”DO utreder för få anmälningar”

I DO:s uppdrag ingår att utöva tillsyn och se till att diskrimineringslagen följs. Eva Schömer är kritisk till att DO inte utreder fler anmälningar från personer som upplever sig etniskt diskriminerade.

Under 2015 och 2016 fick DO in 403 anmälningar om etnisk diskriminering på arbetsplatser av dessa utredde DO 55 anmälningar, knappt 14 procent.

– Myndigheten har ett tillsynsansvar och det tillsynsansvaret agerar de inte utifrån. Den ena sidan är det förebyggande aktiva arbetet, det andra är det repressiva när man har begått ett fel. Myndigheten behöver inte driva alla case, men myndigheten behöver svara på alla frågor, säger Eva Schömer.

”Tar vårt tillsynsansvar”

Diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg håller inte med om kritiken.

– Hon säger att vi inte tar vårt tillsynsansvar, men det vill jag påstå att det är det vi gör. Vi driver en ganska omfattande tillsyn, även bortsett från processerna. 

Agneta Broberg hänvisar också till att det är facken som ska driva ärenden där den diskriminerade är fackligt ansluten. Och att DO heller inte har någon laglig skyldighet att utreda alla anmälningar.

– Utifrån alla anmälningar vi får så letar vi snarare efter anmälningar som vi kan se innehåller en viktig fråga där vi måste gå in med tillsyn. Vi lägger alltså inte ner, vi snarare startar upp. En hel del anmälningar handlar inte heller om diskriminering i lagens mening, utan faller utanför diskrimineringsförbudet i lagen.

Även den statliga utredningen har landat i slutsatsen att DO bör utreda fler anmälningar än man gör idag.

– Man kan inte vända sig till den myndighet som finns för de driver inte de här målen, man kan inte vända sig till sina fackliga organisationer för de driver inte heller målen och man kan inte vända sig själv till AD, för AD har en förmåga att hantera de här målen på ett märkligt sätt. De förstår inte vad diskriminering är. Vad ska man göra? Man hamnar i en situation av hjälplöshet, säger Eva Schömer.