Eftersom man inte vet mer om övriga villkor, vad som eventuellt sagts vid anställningstillfället eller hur provisionen räknas måste kommentaren bli generell, och läsas med det i åtanke.
Den ena parten förstås inte kan välja en tolkning av avtalet som är mest gynnsam för denne, särskilt inte om den tolkningen innebär att man måste bortse helt från ett villkor. Det verkar som att provisionen utgår från att underlaget räknas den månad intäkterna faktureras eller betalas snarare än när de arbetas in, annars finns det knappast någon motstridighet. Finns det en sådan motstridighet bör ett mer specifikt villkor ha företräde framför ett generellt, och om det inte ger ledning och avtalet alltjämt är oklart brukar oklarheten få gå ut över den som formulerat avtalet, i detta fall gissningsvis arbetsgivaren. Redan den ganska klara § 10 bör nog dock kunna ha företräde framför den (i vart fall utan att känna till övriga klausuler) lite mer vaga hänvisningen i § 3 till att det inte finns någon ”pott som ebbar ut”, så att avtalet innebär att när någon slutar skall avräkning ske för provision på inarbetade intäkter (i vart fall sådana som är tillräckligt klara för att stå i begrepp att faktureras, eller som till och med har fakturerats). Frågan, och berättelsen kring den, illustrerar tydligen ganska bra den skillnad som ibland görs mellan att ha rätt och att få rätt – om man inte har något rättsskydd innebär det en ekonomisk risk att driva en tvist i domstol. Dessutom tar det tid, och det är säkert ofta mänskligt jobbigt.
Mikael Hansson, jur. doktor med inriktning mot arbetsrätt vid Uppsala universitet.