En eftermiddag i juli i år plingar det till i Annas telefon. Någon skriver till henne via chattappen Kik. Det är en person som kallar sig Jonas som skickar bilder, men inte på sig själv. Det är gamla bilder på Anna.

I dag är Anna 21 år gammal och när hon ser tillbaka på tiden i högstadiet minns hon att hon kände sig utanför i skolan och att hon skämdes över sitt utseende. Hon började hänga mer på nätet och fick nya vänner online. Hon chattade med många och med tiden kom också frågor om bilder på henne.

– I början var det bara vanliga bilder men sen blev det mer, för de bad om mer för man fick mer bekräftelse när man skickade mer avklätt. Så det fortsatte ju. Så blev det mer och mer. Det handlade bara om att jag ville höra att någon sa att man var söt.

Tänkte inte på riskerna

Anna tänkte inte på riskerna då, när hon var tonåring. Hon vet inte hur många bilder hon skickade men det är flera av de bilderna som personen som kallar sig Jonas nu skickar till Anna. I konversationen framgår hennes förtvivlan och hon frågar hur han har fått bilderna.

”Det får du ta reda på själv. Sen så va trevlig, och ändra attityd. Så glöms detta och bilderna är låsta.”

Jonas uppmanar henne att vara ”trevlig” och ”erbjuda allt”. I Annas huvud snurrar tankarna: Vem är det som skriver? Hur har den personen bilder på mig?

”Vill inte att det ska spridas sånt på mig” skriver Anna.

”Vad är du beredd/villig att göra för att inget ska spridas.” undrar Jonas.

”Tänk vad för sexuellt du kan erbjuda”

Hon försöker erbjuda Jonas pengar men han svarar att Anna är ung och inte har några pengar. Det är något helt annat han är intresserad av.

 ”… Så tänk vad för sexuellt du kan erbjuda. Börjar bli otålig då du inte kommer med något”.

Anna är förtvivlad. Hon frågar Jonas om det finns något annat som kan få honom att inte sprida bilderna. ”Som jag ser det är sexuella tjänster det enda som kan hålla dom bilderna borta från fler än oss två… Ditt val.”

Konversationen fortsätter. Jonas skickar skärmdumpar på Annas Instagramkonto och säger att han ska sprida bilderna till hennes vänner. Anna väljer till slut att gå till polisen, men det tar emot. Att hon tidigare har skickat bilder är något som hon länge skämts över.

– Jag tyckte det var pinsamt så jag höll det för mig själv. Det var ju jag som skickade de här bilderna, det är ju jag på bilderna, det är ju mitt fel, så jag tänkte inte… Jag var inte arg på de som lagt upp dem, jag var bara arg på mig själv.

Polisanmälan läggs ned

Polisen upprättar en anmälan om försök till sexuellt tvång. Anna skriver till Jonas att hon polisanmält händelsen och han slutar att skriva. Två dagar efter polisanmälan läggs ärendet ned med motiveringen ”spaningsuppslag saknas”. Polismannen som fattade beslutet framhåller i dag svårigheterna med att utreda den här typen av kränkningar, men säger att förundersökningar även kan tas upp på nytt.

Måns Svensson är docent i rättssociologi vid Lunds universitet och har forskat om ungdomars beteende och nätkränkningar. I sitt arbete har han stött på liknande berättelser och han menar att man inte ska moralisera utan att många unga utforskar sin sexualitet med bilder i dag.

– Det är inte ovanligt att de skickar lättklädda bilder eller nakenbilder till varandra. För den som inte är ung nu känns det konstigt att man tar den risken, men det är inget konstigt bland ungdomar i dag. Men det finns risker med det – att de dyker upp i efterhand. I Instagram-målet till exempel såg vi hur bilder som finns läcker ut, säger Måns Svensson.

Ångrar att hon skickade bilderna

Varken polisen eller Anna vet vem som gömmer sig bakom pseudonymen Jonas. Anna ångrar än i dag att hon skickade bilder och hoppas att hon kan nå ut till unga och vuxna så att de inser att det kan vara riskabelt.

– Bilderna finns ute i dumma internetmolnet. Det känns som om det kommer att jaga mig resten av livet, jag kommer nog aldrig riktigt kunna andas ut.

Reporter: Vad tänker du om det?

– Det är lite hjärtekrossande att det är så, men det är så det är. Många gånger tänker jag att fan vad dum i huvudet jag var. Men sen har ändå ingen människa rätt att göra så.

Enligt Måns Svensson finns det fler fall som liknar Annas och han upplever att rättssamhället verkar ha svårt att hantera den här och andra typer av nätkränkningar. Det ligger ett ansvar både hos leverantörer av onlinetjänster, rättssamhället och föräldrar, menar han.

– Man måste stötta unga så att de förstår att de ska vara så försiktiga som möjligt. Generellt gör samhället för lite – de konsekvenser som drabbar unga är stora och svåra. Det finns ingen glasklar kunskap om hur man ska lösa problemen, men man borde försöka i högre grad, säger Måns Svensson.

Anna heter egentligen någonting annat.