Många minns den här bilden.

Av en ung vacker kvinna.

Då 34 år, student vid universitetet med framtidsplaner och nyrenoverat hus i Skåne.

Men – många minns kanske ännu starkare den här bilden – på Christina.

Ur Uppdrag granskning 2010:

Benny: – Hej Christina, hej... tittar du på mig, har du ont..?

Efter den ödesdigra bröstoperationen i Polen – för snart fyra år sedan.

Idag 2014 – i tingsrätten i Gdansk: En efter en kliver de upp i vittnesbåset – för att vittna om vad som egentligen hände den 2 augusti 2010.

Och hur det kunde gå så fel.

Christina Hedlunds öde har engagerat många – kanske framför allt i Polen – där hennes fall har blivit en följetong i media och i polsk domstol.

Och nu kommer nya uppgifter om varför bröstförstoringen slutade i en katastrof.

Christina och pojkvännen Benny hade stora planer – de hade skrivit bröllopsinbjudningar till över hundra gäster – men Christina ville bara förverkliga en dröm till innan bröllopet: Att få större bröst.

Och hon började leta på nätet efter förmedlare av plastikoperationer – för att få en operation snabbare – och billigare än i Sverige.

Där finns en uppsjö av hemsidor med löften om bättre och billigare plastikoperationer – utomlands.

Färdigförpackade resor där bröstförstoringen eller fettsugningen kan kombineras med semester och företag som garanterar säkerhet – och trygghet – om något händer.

Valet för Christina och pojkvännen Benny föll på en svenska hemsida, en medicinsk förmedlare med operationer – i Polen.

Ur Uppdrag granskning 2010:

Benny: – Man fick ju bara höra att allting var så bra. Det är inga risker det är inga risker med att göra en bröstoperation, det är ett så litet ingrepp, dom har gjort två tusen operationer och inga med komplikationer över huvud taget. Allting var bara fokus på att det fanns faktiskt inte ens tanken att det fanns en risk. Ja alltså risk det förstod man men inte någon sådan risk.

Benny: – Där ligger hon, här är klockan strax efter två.

Reporter: – Och hon skulle opereras halv tre?

Benny: – De kör iväg henne halv tre.

Här – i sal nummer 1 på det statliga sjukhuset Kolejowe låg Christina och många andra svenska patienter, som anlitat den svenska medicinska förmedlaren – Medica Travel.

Christinas operation varade ett par timmar – och strax efteråt rullades hon in till Benny – som direkt såg att något var fel.

Benny: – Då har hon en låg puls, mellan 30 och 60 ganska kalla färger, blå i ansiktet.

Men när Benny oroat påtalade det för sköterskorna fick han bara lugnande besked.

ur Uppdrag granskning 2010:

Benny: – Så där sitter jag och tittar på henne och det stämmer inte, jag känner att det inte stämmer… och sen kommer två sjuksköterskor in och ska bara lägga ett bandage kring brösten på Christina och då slutar hon andas och hjärtat slutar slå... och maskinerna runt omkring man bara såg det var bara ett streck, pulsen var borta och där minns jag inte mycket sen, jag minns att jag står i korridoren men jag har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget.

Hemma i Sverige väntade också Christinas mamma Ann-Katrin på besked från Polen. Hon är läkare och hade oroat sig innan resan.

ur Uppdrag granskning 2010:

Ann-Katrin Berggren: – Och sen på kvällen när jag kom hem från mitt arbete då försöker jag ringa på Bennys telefon och då får jag inte tag på honom och då ringer han upp och då frågade jag hur det har gått – och han säger det har inte gått så bra. Christina har fått hjärtstillestånd och då fick jag nästan hjärt… ja du förstår – ja, och han var i fullkomlig panik och jag pratade med den här polska läkaren och han sa det att ni måste komma ner så fort som möjligt hela familjen, vi rekommenderar att ni kommer…

På plats i Polen får familjen inga besked om vad som hänt.

Men – fem dagar efter operationen får Christina flygas hem.

Och på Universitetssjukhuset i Malmö får Benny veta hur illa det är.

ur Uppdrag granskning 2010:

Benny: – Och bedömningen direkt där är att detta här ser inte bra ut. Det EEG-t visar, ja som det står i journalerna en utbredd hjärnskada på hjärnbarken och bedömningen för ett uppvak är osannolikt…

Reporter: – Men det var ju en liksom en nattsvart diagnos direkt.

Benny: – Ja, ja ja nattsvart igen. Och jag kunde inte ringa Christinas.. jag pratade med dom hela tiden men jag kunde inte ringa till dom och lämna det beskedet. Igen. Först ringa och berätta att er dotter ligger i Gdansk medvetslös i koma, och sen skulle jag ringa igen här i Sverige och säga att nu har hon fått denna domen. Så jag kunde absolut inte, jag bara berättade vi träffas i morgon. Så flög dom hem och så träffades vi här och gick igenom domen med läkarna här på infektionen och det var ju brutalt. Brutala nyheter. Att veta, att få domen att hon antagligen aldrig vaknar upp igen. Från att ha allt det vi har byggt upp till att ha en människa som aldrig vaknar. Men hon lever. Det är mitt emellan himmel och helvete

Benny: – Hej Christina. Ja hej, tittar du på mig. Vad är det Christina, har du ont.

Men det som hände på sjukhuset i Gdansk får efter vårt reportage stort genomslag i hela Polen.

Ur Uppdrag granskning 2011:

Nyhetsuppläsare: – Chock och skandal – säger läkarna... En ung svenska trodde att plastikoperationer gjordes lika bra i Polen”

ur Uppdrag granskning 2011:

Det här blev en nationell nyhet och skandalerna runt sjukhuset avlöste varann. Verksamheten var olaglig, sjukhuset hade inte ens tillstånd att genomföra plastikoperationer och flera sjuksköterskor har nu efteråt rapporterat om förfalskning av Christinas journal.

Och idag är hennes fall en brottsutredning som växer hos åklagaren i Gdansk.

Men det fanns ju en aktör till. Den medicinska förmedlaren.

Efter vårt reportage fick vi kontakt med flera andra patienter som – liksom Christina – anlitat Medica Travel och som berättade om svåra komplikationer och om-operationer i Sverige – som vaknat i samma rum som Christina – utan personal till hands.

Ur Uppdrag granskning 2011:

”jag opererades genom samma medicinska förmedlare, samma sjukhus och jag låg i samma rum som Christina... ingen var där när jag vaknade och det var ingen där som skrev ut mig.

”Jag vaknar ur narkosen och det är fruktansvärt, ingen sköterska –, jag fick lämna sjukhuset bakvägen i rullstol.”

”Jag mådde så dåligt efter att ha legat i vad jag tror är 10 timmar – ensam utan vatten eller hjälp, jag kunde inte ta mig upp ur sängen .”

Genom hemsidan fick de löften om en välfungerande verksamhet, handplockade kirurger och en sjukvård på topp.

Men vår granskning visade att om något går fel – så tar inte förmedlaren ansvar:

Jörgen Petersen: – Det är sjukhusen dom som utövar sjukvården så att säga, dom har det fulla ansvaret så att säga, jag har bara den rådgivande delen så att säga, tala om vart jag kan rekommendera så att säga de ska till så att säga.

Reporter: – Så något ansvar har inte du?

Jörgen Petersen: – Nej.

För ett år sedan – den 7 maj 2013 – reste Christinas anhöriga till Polen igen – men för att vittna om det som hänt.

Ann-Katrin: – Det var jätteuppmärksammat, och det var tror jag på alla tv-kanaler, alla tidningar och allting, det har fått väldigt stor uppmärksamhet, och jag tror inte att det är ju enbart på grund av skadeståndet, utan för att det är för det sättet det har skett på. Att det har varit på ett statligt sjukhus, och det har skett liksom i bakgrunden där alltså ett sätt att tjäna pengar och att många, det är ju dålig moral, alltså många tycker det är hemskt. Det har fått jättestor uppmärksamhet men jag tror att det handlar mycket om, och så tragiken, det är ju tragiskt, fruktansvärt.

I dag pågår två parallella rättsprocesser – en brottsutredning där fem personer står åtalade för att ha ”försummat sina plikter” och vållat Christina skador för livet.

Och samtidigt pågår en omfattande skadeståndsprocess – för ett år efter operationen stämde Christina sjukhuset genom ett ombud.

Bengt Wahrolén är biträdande jurist och den som under de här åren – tillsammans med polska advokater – driver Christinas skadeståndsprocess:

Bengt Wahrolén: – Det som man säger att länssjukhuset har gjort fel, det är ju hela operationen från det att man tar emot medicinska turister för operation till enskildheter som läkaren, operationsläkaren, anestetikern och sköterskorna har gjort. Så dom fakta som ligger bakom stämningsansökan det är ju samma som dom åklagaren tagit fram i sin stora polisutredning och åtalat hittills fem personer för.

Hur kunde det här hända Christina?

I Polen utreds fortfarande frågan om skuld och ansvar – vem som ekonomiskt tjänade på operationerna och om det blir något skadestånd.

Men hittills har det konstaterats att – Christina fick höga doser smärtstillande som också är starkt andningshämmande.

Läkemedel som kräver intensivövervakning.

Men istället lämnades Christina utan övervakning och eftervård.

En kombination som orsakade hennes hjärtstillestånd och hjärnskada.

Det var bland annat länsläkaren i Gdansk – ansvarig för hälso- och sjukvårdsfrågor som granskade sjukhuset.

Jerzy Karpinski:­ – Den här informationen är chockande både för oss som fått den, liksom för hälsodepartementet och alla som sysslar med sjukvården. Därför det fanns ingen personal, läkare, sjuksköterskor på plastikavdelningen som skulle ta hand om patienterna efter operationen. Dessa patienter lämnades oftast ensamma utan vård.

Reporter: – Jag har pratat med flera andra svenska kvinnor som gjort operation på det här sjukhuset, alla berättar samma sak att dom vaknat upp ensamma i ett rum helt utan övervakning.

Jerzy Karpinski:­ – Det är en skandal. Och enligt mig så går det inte att logiskt förklara det. Detta är ett klart fall för åklagarmyndigheten. Som jag ser det så riskerade man patienternas liv på ett specalistssjukhus. Och sådant borde aldrig i livet hända.

Och samtidigt som operationerna pågick för fullt ansökte sjukhuset om tillstånd att få genomföra just de här kommersiella plastikoperationerna – men fick nej. Ändå fortsatte verksamheten.

Och nu i februari 2014, fyra år senare – avslöjas nya uppgifter om vad som hände efter operationen.

När Benny satt hos Christina – såg han på monitorn hur låg puls hon hade.

Men det fanns ingen personal i rummet som vakade över henne.

Enligt sjukhuset behövdes ingen personal för hon var kopplad till den här övervakningsmonitorn.

Men nu har personal vittnat om att ljudet på monitorn var frånkopplat.

Så när Christinas puls sjönk till en kritisk nivå så slog inte larmet på.

Och när hennes hjärta stannar visar monitorn ett streck – men sköterskorna tror istället att monitorn är trasig – eftersom larmet inte slår på – och återupplivningen försenas.

De sköterskor som idag är åtalade visste inte heller hur monitorn fungerade.

I februari i år hölls förhör med den inblandade personalen.

Jurist: – Hade ni fått någon utbildning om monitorn?

Sjuksköterska: – Nej.

Jurist: – Hade ni tidigare fått någon utbildning – i postoperativ vård av patienter som har genomgått bröstförstoring?

Sjuksköterska: – Nej.

Jurist: – Gav doktor ..... eller doktor ..... några instruktioner om––vad som är viktigt att tänka på?

Sjuksköterska: – Inte vad jag minns.

Det här sjukhuset bedrev ju verksamheten vid sidan av den ordinarie – patienterna var inskrivna på avdelningen för kärlkirurgi. Men personalen fanns inte till hands – ronden med läkare gick inte ens in till dem – de ”kommersiella plastikpatienterna” lämnades ensamma.

Och det var ingen hemlighet.

Jurist: – Ni visste alltså om att en sådan patient – när ni utförde behandlingar efter ordinarie arbetstid sedan kunde bli liggande utan någon anestesiologisk omvårdnad?

Narkosläkaren: – Alla visste. Narkosläkarna, överläkarna, sjukhuschefen, Nationella hälsofonden, som skrev avtal med oss...  Alla visste.

Händelseförloppet kommer att utredas under lång tid framöver. Och sjukhusets försvarare har fört fram att Christina skulle ha berättat att hon hade epilepsi som barn.

Reporter: – Ni kommer alltså att åberopa att Christina fick ett epilepsianfall som tonåring och behandlades i några år?

Sylwia Kacprzak: – Nej, det väsentliga är att utreda huruvida det faktum att hon hemlighöll att hon hade haft en neurologisk sjukdom kan ha inverkat på det som hände henne.

Bengt Wahrolén: – Den polska domaren har ju givit Christina en stor ersättning redan i förskott vilket antyder att dom tar inte den där invändningen så allvarligt.

Reporter: – Men vad säger man om det då?

Bengt Wahrolén: – Jag har talat med anestetiker här i Sverige och dom har sagt till mig att dom förstår inte att den här invändningen har någon grund för sig.

Ann-Katrin: – Alltså hon mår bättre helt enkelt. Det är små framsteg, det gör hon alltså.

Ann-Katrin: – Men naturligtvis är det ju en hemsk situation att befinna sig i. Men ändå så kämpar hon mycket, hon kämpar, alltså det är tydligt vissa gånger att hon kämpar för att hitta någon väg tillbaka.

I dag ses Christina som färdigbehandlad av den svenska sjukvården.

Det finns inget man anser sig kunna göra för att förbättra hennes tillstånd.

Men hennes mamma – Ann- Katrin, själv läkare och den som är pådrivande när det gäller omvårdnaden – hon tror att en hel del går att göra för att Christina ska må bra.

Ann-Katrin: – Det är faktiskt ett mål att hon ska kunna äta och inte ha pegen, och det får man göra väldigt sakta med en logoped.

Christina bor i dag på ett hjärnskadeboende.

Hennes assistenter sköter henne – dygnet runt. Maten får hon genom en slang till magsäcken och ingen vet hur mycket hon egentligen uppfattar av vad som händer.

Ett par dagar i veckan är hon här – hos sin mamma..

Ann-Katrin: – Jag tror att hon säger en massa saker och jag tror att hon själv tror att hon säger vissa saker men det går ju inte fram.

Reporter: – Men hur långt tror du att hon kan, hur pass mycket bättre kan hon bli? Jag tänker hon är ändå väldigt svårt skadad?

Ann-Katrin: – Ja hon är väldigt svårt skadad. Min förhoppning är att hon ska kunna äta mat, istället för att ha en peg. Och kanske att man kan träna upp någon rörlighet. Men hon har ju en svår skada så hon blir inte som hon var innan. Men att hon kan komma igen, ändå på vissa sätt.

Hittills har Christina fått en del ekonomisk ersättning från Polen – pengar som

som ska gå till just musikterapi eller andra former av aktiviteter som inte sjukvården betalar för.

Men – Totalt är skadeståndskravet på 12 miljoner kronor – för förlorad arbetsinkomst, och för de merkostnader som vården innebär – men framförallt handlar det om ersättning för hennes livslånga trauma.

Om Christina vinner processen så är det det största skadeståndet mot ett sjukhus i Polen.

Men en lång process väntar – säkert två år till. Och sjukhuset anser att summan är för hög.

Sylwia Kacprzak: – Det är för mycket för polska förhållanden, och även för svenska, har sjukhuset konstaterat med hjälp av jurister i Sverige. Det är ett alldeles för upptrissat skadeståndskrav.

Bengt Wharolén: – Ja att skadeståndet är stort beror på att Christina var så pass ung och att hennes skada är så ju allomfattande. Det finns ingenting som säger att hon ska dö i förtid på grund av den här skadan.

Christina hittade den svenska hemsidan och anlitade den största medicinska förmedlaren av plastikoperationer till Polen – Medica Travel.

Företaget och personen bakom Jörgen Petersén granskade vi i två program.

Han fick då kritik för att han förmedlat operationer till ett sjukhus med så dålig kontroll på plastikpatienterna – och att han fortsatte att förmedla operationer till sjukhuset trots det som hände Christina.

I processen som pågår har han inte varit föremål för misstanke om brott eller rättslig prövning i Christinas fall.

Bengt Wharolén: – Jag har inte valt att skadeståndsmässigt vända mig mot dom. Jag är intresserad av att Kristina ska få sin ersättning och den finns enligt min uppfattning bäst att hämta hos kliniken och klinikens ägare.

För några veckor sedan kontaktade vi Medica Travel igen – för att höra om det fortfarande går att få en bröstoperation via Jörgen Peterséns förmedling.

Vi fick ett snabbt svar med prisuppgifter – men via en annan klinik – som nu samarbetar med Medica Travel – ”Medical Esthetic” i Warszawa.

Jag ringer Jörgen Petersen för att få en intervju.

Jörgen Petersen: – Jag tror inte det med tanke på vad du har gjort tidigare, så att nej jag ställer inte upp på någon intervju.

Reporter: – Men får jag fråga bara det här med Christina tex, för du jobbar ju fortfarande med Medica Travel och Medical Estetic Clinic va? Har jag förstått.

Jörgen Petersen: – Det stämmer ja.

Reporter: – Men har du dragit någon lärdom av det som hände då, jobbar du på nåt annat sätt som förmedlare idag, skulle jag vilja veta.

Jörgen Petersen: – Jag svarar inte på några frågor, du kan ta det skriftligen, du kan ta det på mejlen i så fall.

Reporter: – Ja…

På mail svarar Jörgen Petersén:

”Vi har beaktat kritik ifrån föregående program och berett större möjlighet för patienten att få all och mer direkt information ifrån kliniken/sjukhuset (...). Vi har dock tagit lärdom av allt som har hänt och vi har gjort en hel del förändringar i vårt samarbete med kliniker och sjukhus, samt uppdaterat den Svenska webben (...)  till att vara ännu mer tydlig när det gäller bl. a risker med plastikkirurgi, garantier, vilket ansvar vi har och vilket ansvar kliniken/sjukhuset har om något går fel (...).”

Idag står det: ”Kliniken har det fulla medicinska ansvaret.” ”Medica Travel’s uppgift är att marknadsföra, informera och sköta logistiken för patienten.”

Till sommaren har det gått fyra år sedan Christina reste till Polen med Benny – en resa som slog sönder deras gemensamma liv och framtidsutsikter.

Idag har Benny kunnat gå vidare och skapat ett annat liv – men han säger att: ”Bara för att det gått fyra år sedan den där dagen gör inte saken mindre hemsk. Det är en del av mitt liv och så kommer det alltid att vara.”

Kicki Nilsen hade länge kämpat med sina extrakilon – och hon var ständigt rädd att gå samma öde till mötes som sin mamma – som dog ung i sviterna av övervikt.

Därför var erbjudandet på nätet så lockande.

En magsäcksoperation i Polen, mer än halva priset och en snabb operationstid.

Och hon anlitade också Medica Travel.

Men ingenting blev som de tänkt sig efter operationen:

ur Uppdrag granskning 2011:

Kicki Nilsen: – På söndagen blev jag jättedålig och jag vet inte riktigt vad som hände, jag minns att jag kräktes jättemycket, då kom i alla fall läkaren. Då la han mig på sängen och så tryckte han ner tummarna i operationsärret och drog upp det och det bara vällde upp var och det luktade nåt så illa, och då tömde han mig på 3 och en halv liter var. Men sen försvann jag sen minns jag ingenting.

Reporter: – Du förstod aldrig att hennes tillstånd egentligen höll på att bli livshotande.

Hans: – Nej inte över huvud taget.. Det klarnade totalt när Kickis syrra åkte ner till Polen.

Annica Myrén: – Jag visas upp på intensivvårdsavdelningen och jag träffar kirurgen där, han kommer emot mig och där anar jag att det inte står rätt till när jag ser hans ögon han flackar med ögonen, han är stressad.

Annica Myrén: – Och då leder han mig fram till en kropp som var min syster då.

Annica Myrén: – Kicki hej, hej Kicki, jag är här. Jag är hos dig.

Efter 17 dagar i livshotande tillstånd i respirator så vänder det – och först en månad efter den första operationen kan hon åka hem till sina barn.

Men problemen slutar inte där – strax efter hemkomsten till Sverige spricker bukhinnan – vilket krävde en fjärde operation.

Ur Uppdrag granskning 2011:

Kicki: – Jag har en stor gördel som jag måste gå med länge, sådana här har jag nu överallt efter dränagen. Ja, nu är detta jättefint – det har varit mycket mycket värre.

Nu har det gått tre år sedan jag träffade Kicki Nilsen, sedan dess har hon opererats igen efter komplikationer.

Reporter: – Hur mår du idag?

Kicki Nilsen: – Ja inte så bra. Det sista halvåret har jag varit hemma för att jag inte kan behålla så mycket mat och behåller man ingen man så har man ingen energi och jag måste planera när jag ska äta. Jag kan inte äta innan jag ska ut eller får äta ett visst antal timmar innan så att jag inte måste stanna bilen vid  vägkanten och kräkas eller springa in i någon affär och det blir bara jobbigt och pinsamt.

Reporter: – Vad tänker du om det idag hela den resan som det faktiskt blev som du aldrig kunnat förutse innan?

Kicki Nilsen: – Ja, det är ju inte värt det för fem öre. Det är inte värt det alls. Det är ju inte bara jag som tar stryk om man säger, det är ju barnen också. Eller familjen. För att jag inte orkar och jag vill inte att barnen ska minnas mig som ”jamen mamma låg bara på soffan..” För det är i princip det jag gör för jag har ingen som helst energi. Så och jag är så pass ung fortfarande så jag borde ha energi över till barnen och jag ska tycka att det är roligt att vara med min familj. Men jag orkar inte tycka det är roligt. jag orkar inte göra nåt. Så det var inte värt det. Inte över huvud taget.

Fem operationer har det hittills blivit. Och nu under våren blir det en till.

Hennes läkare Jonas Bäwer är en av många läkare som utrett vad som blev fel.

Och nu – fyra år senare – har bilden klarnat.

Reporter: – Vad vet ni idag om vad som hände Kicki i Polen?

Jonas Bäwer: – Ja efter alla dom undersökningar vi har gjort och röntgenundersökningar och gastroskopi så vet vi vilken typ av operation som man har gjort från början, vilket vi varit väldigt osäkra på under väldigt lång tid, och så vet vi att den operationen har blivit ofullständig, varför den har blivit det är svårt att säga – om det beror på hennes komplikationer eller om den var ofullständig från början. Det är svårt att säga

Reporter: – Vad betyder det, att den var ofullständig?

Jonas Bäwer: – Ja men alltså den ser halv ut kan man säga.

Reporter: – Men det här har ni aldrig sett förut?

Jonas Bäwer: – Nej inte detta, alltså komplikationer har vi sett mycket men kanske inte den typen av slutresultat i alla fall och det har sett väldigt udda ut och därför har det tagit en tid å förstå vad det är som har hänt egentligen.

Reporter: – Vad ska man göra åt det?

Jonas Bäwer: – Ja vad vi har som förslag är att vi ska göra, operera om henne helt enkelt, så att vi gör en sån här vanlig överviktskirurgisk operation på henne som man borde gjort från början helt enkelt.

Jonas Bäwer: – Alltså riskerna är stora att operera någon som är opererad flera gånger tidigare. Det är det första så sen kan man inte med garanti säga att hon blir av med sina bekymmer men vi hoppas ju det och tror ju det annars skulle vi ju aldrig föreslå det.

Karin: - Vad känner du själv för det, att man ska in där igen och operera?

Kicki Nilsen: – Spelar ingen roll. Det är jag inte orolig för. Bara jag blir bra. Då får dom göra vad dom vill. Får ta min högra arm om det är så, bara det, bara jag får energin och blir den gamla vanliga mamman igen och kan börja jobba.

Kicki har inte orkat driva någon process i Polen.

Och det är inte helt enkelt att veta hur man ska gå tillväga om man får komplikationer –

efter en operation i ett annat land. För Christina Hedlunds ombud tog det nästan ett år innan processen kom igång.

Reporter: – Och det här är den svenska skadeståndslagen?

Bengt Wahrolén: – Det är den svenska skadeståndslagen

Reporter: – Skiljer den sig nåfonting från den polska?

Bengt Wahrolén: – Mycket. Speciellt när det gäller skadestånd för kliniker, i Sverige har vi så fint att här har vi tredje kapitlet skadeståndslagen, skadestånds för annans vållande och företagen är ansvariga för sina anställda. Punkt.

Reporter: – Hur ska en patient bete sig som har varit utomlands i den här typen av operationer, plastikoperationer, och har skador. Vad ska den personen göra?

Bengt Wahrolén: – Ja, det som är, är ju att man får inte vara passiv utan man måste ganska snart kontakta en advokat eller någon juristhjälp.

Reporter: – I det land...?

Bengt Wahrolén: – Jag skulle vilja säga att man bör nog göra det här i Sverige därför att det är mycket nog med att få igång det, men behöver finansiell uppbackning från sin hemförsäkring, rättsskyddet eller från svenska rättshjälpsmyndigheter som kan agera för ens eget intresse.

Reporter: – För när det gäller Kicki Nilsen då med sin mage så har man ju först nu förstått vad de polska läkarna har gjort. Men det har ju gått nästan fyra år för henne...

Bengt Wahrolén: – Det är då förhoppningsvis så att man kan utgå ifrån när man märker vad det är som har blivit fel. När man märker effekten av den felaktiga handlingen. Inte bara när den felaktiga handlingen begås. Och det var ju viktigt för Kristina och kanske är mycket viktigt, ännu viktigare för Kicki, men hon bör inte vänta en dag i onödan. Och inte minst av det skälet att man måste komma till domstolen i tid. I Sverige...

Reporter: – Och vad är i tid?

Bengt Wahrolén: – Tid i Sverige har man tio år på sig från det att man märker vad det är som har hänt. I Polen är den tiden tre år. Och det är ganska kort tid.

Av alla de andra patienter vi har haft kontakt med efter våra program – och som opererats i Polen så har ingen drivit process trots att flera kämpar med sviter efter operationerna.

I dag blomstrar och ökar den medicinska turismen. Och det är är lätt att få en billig plastikoperation i ett annat land. Det är bara några knapptryck bort på nätet. När vi mejlar några medicinska förmedlare så får vi snabbt en operationstid och vi får veta att risken att några komplikationer ska uppstå är mycket mycket liten.

För Christina Hedlund blev komplikationerna katastrofala. Men vem som bär ansvaret utreds fortfarande och rättsprocessen beräknas pågå under lång tid framöver.

Ann-Katrin Berggren: – Jag hoppas att man ska, alltså att man ska förstå att man inte ska göra en sådan här verksamhet. Där man inte har medicinsk kompetens att ta hand om det, att man gör det som en extrainkomst eller så.

Ann-Katrin Berggren: – Jag hoppas vi får ett skadestånd så man kan ge henne det bästa på alla sätt och alla möjligheter, det är vad jag hoppas på.