Branislav Tesanovic är 78 år gammal när han dör. Mycket tyder på att det kan ha hänt den 10 mars 2016, dagen efter hans födelsedag, eftersom lappen i väggkalendern som markerar datumet 11 mars inte är avriven.

Det upptäcker polisen när de öppnar dörren – tre år, åtta månader och åtta dagar senare. Radion står fortfarande på i lägenheten. 

– De upptäckte honom rätt snart, han låg på mage i ett hörn i lägenheten. Det är som att han har rest sig upp och sen har han ramlat ihop och blivit kvar där, säger Mats Kemi, dödsfallsutredare på Citypolisen i Stockholm. 

“Ovanligt och tragiskt”

Enligt polisen avled Branislav Tesanovic av naturliga orsaker. Hans räkningar fortsatte att betalas via autogiro. Ingen verkar ha märkt att han försvann från tillvaron tills grannarna efter nästan fyra år uppmärksammade hyresvärden på det, som i sin tur kontaktade polisen. 

– Det är ytterst ovanligt och tragiskt. Sorgligt att någon kan ligga så länge, allra helst i ett flerfamiljshus. Han har ju ändå bott där i mer än 40 år, säger Mats Kemi.

Branislav Tesanovics öde får stor uppmärksamhet i svenska medier – i en tidningsartikel kallas han “Stockholms ensammaste man”. Men frågan om hur hans liv såg ut, och varför han dog utan att någon märkte det, förblev utan svar.

Lena Dahlberg är forskare och docent, och har kartlagt ensamhet bland äldre personer i Norden. 

– Man kan inte säga något om ensamhet utifrån det, för vi vet ju inte om den här personen upplevde ensamhet överhuvudtaget. Däremot råder det väl inga tvivel om att han var socialt isolerad, annars borde ju någon ha hittat honom mycket tidigare.

“Berättade att han inte hade någon” 

Uppdrag granskning har sökt i arkiv och letat efter människor som kände eller träffade Branislav Tesanovic. De få som gjorde det berättar om en sympatisk, ödmjuk och tillbakadragen person.

Mufid Mihaljevic säger att han är en av de sista som träffade honom innan han dog. De två sågs ibland på restaurangen som Mufid Mihaljevic ägde tillsammans med sin bror.

– Den han ville prata med kunde han prata med, och öppna sig som andra. Men annars var han lite skeptisk ibland.

Berättade han något mer om sitt liv?

– Han berättade att han inte hade någon. 

Branislav Tesanovic kom till Sverige 1966 och flyttade till Stockholm i början av 70-talet. Han arbetade bland annat som metallarbetare, svarvare och borrare – till slut hamnade han på Siemens elema där han jobbade i över 18 år innan han blev sjukpensionär.

– Han sökte inte kontakt, han var väl kanske lite mer tänkare, berättar den tidigare arbetskamraten Kurt Donnerståhl.

“Helt rätt att berätta”

Innan coronapandemin levde fler än 300 000 personer socialt isolerade med lite kontakt med anhöriga, vänner och bekanta, enligt Statistiska centralbyrån. Branislav Tesanovics öde är inte unikt.

Mats Kemi, som arbetar med fall där personer hittas ensamma i sina hem, berättar att han har omkring ett fall i veckan – ibland fler.

Tycker du att det är rätt av oss att berätta den här mannens historia? 

– Jag tycker att det är helt rätt att berätta. Jag tror att det är många som kanske är i samma situation som den här mannen. De kanske då får upp ögonen och tar kontakt med grannar eller släktingar som de inte har haft kontakt med.

Hittar systern

I ett handskrivet brev som han skickade till dåvarande invandrarverket 1987 skriver Branislav Tesanovic själv att han inte haft kontakt med någon i hemlandet de sista femton åren. När han begravs, i januari 2020, har svenska myndigheter inte hittat några anhöriga. 

Men i hans födelsedokument framkommer det att det ska finnas en syster.

I Belgrad hittar Uppdrag gransknings reporter den person som de svenska myndigheterna inte lyckades hitta innan begravningen – Branojka Stevanović. 

Hon bestämmer sig för att hon vill berätta om sin bror och varför de tappade kontakten.

– Vad han bar inom sig vet jag inte. Och det känns mycket tungt.

Se mötet med systern i klippet ovanför – hela historien om Branislav Tesanovic kan du se i reportaget “Stockholms ensammaste man?” på SVT Play.