I dagens ”Vinter i P1” berättar Hanna Hellquist om tiden på DN, att flytta hemifrån, men också hur viktigt det är att kunna prata om självmord.

”Varför är det fortfarande så mycket skamligare att dö i självmord än i cancer?” undrar hon.

Sommaren 2009 hittade Hanna Hellquist sin pappa död i sängen.

– Hans ögon var öppna och hans ögon var döda. Jag ropade på honom, kände på hans kind med handen och den var alldeles kall. Jag reagerade som man gör på film. Jag skrek som ett djur, säger hon i programmet.

I början berättar hon att hon ville att pappans självmord skulle hållas hemligt. Men i dag tänkter hon inte likadant. I dag vill hon att folk ska veta och prata om det.

Självmord – ingen skam

Hon tar upp sin pappas begravning som ett exempel på hur fel det kan bli när man skambelägger självmord. Det var bara en person som kom till pappans begravning som faktiskt erkände självmordet och det gjorde hen genom att skänka ett par hundralappar till Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd.

Andra gav gåvor till Cancerfonden, Riksförbundet för KOL och Hjärt- och lungfonden.

– Det tyckte jag var väldigt märkligt, säger hon.

Hanna Hellquist avslutar sitt vinterprat med att säga att hon hoppas att man i framtiden kommer att kunna prata om självmord och att anhöriga ska slippa känna skam.

– Jag kommer inte ge några intervjuer vidare om detta utan nu kommer jag försöka minnas honom som han var när han levde. Jag hoppas verkligen att jag kommer att lyckas göra det.

Hanna Hellquist tackade för det stöd hon fått på sin Twitter. ”Tusen tack alla som har hört av sig här angående vinterpratet. Det värmer”, skrev hon.