Fetmaoperation har blivit vårdens främsta verktyg för att behandla patienter med svår fetma. De senaste åren har fler än 50.000 opererats, men tillgången till specialiserad eftervård och uppföljning skiljer sig kraftigt åt mellan olika landsting och kliniker, från ett år till fem år.

För fem år sen vägde Anette Dybdahl i Västerås 140 kilo och var tvungen att äta hjärtmedicin. För att öka sina chanser att leva ett längre liv, och få finnas kvar för sin dotter, valde hon att genomgå en fetmaoperation. Operationsmetoden som användes var en så kallad gastric bypass.

– Det blev en separationsångest mot mitt tidigare liv. Den stora skillnaden är att i dag vet jag att jag äter för att få energi. Förut åt jag för att det skulle vara gott, och gärna gott varje gång, vilket gjorde att jag hela tiden åt lite för mycket, berättar hon.

Gick ner 65 kilo

Anette gick ner 65 kilo, och som många andra som genomgått en fetmaoperation fick hon problem med näringsbrist. Efter ett år skrevs hon ut från överviktskliniken och förväntades då vända sig mot primärvården istället.

Hon var trött, svag, deprimerad hade gått vilse i sig själv. Hon isolerade sig och orkade inte längre driva sitt företag. I efterhand är hon mycket besviken på den eftervård hon erbjöds vid överviktskliniken.

– Jag är en känslomänniska. Jag äter när jag är glad, när jag är ledsen, när jag har gjort något bra och när jag har gjort något mindre bra. Det här visste jag att jag skulle behöva jobba med så jag bad att få gå i terapi, men jag blev nekad med hänvisning till att det finns fler kirurger i Sverige än vad det finns terapeuter.

– Jag anser att matmissbruk är ett missbruk. Jag kommer alltid att vara en tjockis, men en smal tjockis, precis som en nykter alkoholist fortfarande är en alkoholist. Jag tänker fortfarande som en tjockis, och jag är en stolt tjockis dessutom.

Anette Dybdahl är mycket kritisk till att eftervården på många håll är begränsad till ett år, och att patienterna sedan slussas över till vårdcentraler och husläkare.

– Det handlar om att göra en enorm livsstilsförändring. Det sitter inte i magen utan i huvudet. Bara för att de opererar magen är inte matmissbruket borta.

”Behövde verkligen hjälpen”

Trots att Anette var trött och orkeslös och behövde hjälp daglig hjälp av vänner och familj för att få i sig tillräckligt med mat efter operationen, hittade hon kraft att själv ta befälet över sin eftervård när hon fördes över från specialistvården till primärvården.

Hon tog själv reda på vilka undersökningar hon behövde göra de närmaste åren för att inte drabbas av bristsjukdomar, och via sin husläkare fick hon till slut KBT-terapi.

– Jag behövde verkligen den här hjälpen. Men den var svår att få och man måste söka den själv och ligga på för ingen ger dig den ”for free”, tyvärr.