Med över 50 budgetutspel på 25 dagar har Tidöpartierna satt rekord i den diskutabla metoden att hacka upp budgeten för maximalt genomslag. Strategin är möjligen logisk för partier som pressats hårt av debatten om svikna vallöften och av anklagelser om att sitta på händerna i ett svårt ekonomiskt läge, men det ger knappast förutsättningar för ett sammanhållet budskap.
Att Elisabeth Svantessons (M) röda tråd är inflationsbekämpning kan dock inte ha undgått någon. Det är den främsta finanspolitiska prioriteringen där regeringens bidrag är återhållsamhet.
Fortsatt ekonomisk vinter
En fortsatt ekonomisk vinter alltså, där temperaturen kan sjunka ytterligare innan det är över. Trots det bistra budskapet har förväntningarna inför den här budgeten varit högt ställda. Inte minst från partiernas gräsrötter.
Ett nytt jobbskatteavdrag var till exempel helt nödvändigt för att blidka den moderata opinionen. Men hyllningarna kom av sig när det stod klart att avdraget finansieras genom att brytpunkten för statlig skatt ligger kvar på årets nivå. Att en M-ledd regering inte sänker marginalskatterna utan låter fler betala statlig skatt nästa år sticker i ögonen på den moderata hejarklacken. Sänkta skatter är en del av moderaternas DNA, inte bara som en del av den så kallade arbetslinjen utan också för att skattesänkningar har ett ideologiskt egenvärde.
Ändå är ilskan en smula förvånande. Tidösamarbetet är inte ett borgerligt ekonomiskt projekt. Det var inte utfästelser om ett paradigmskifte i den ekonomiska politiken som gjorde att högersidan vann regeringsmakten. De kunde inta Rosenbad till följd av löften om att minska migrationen, få kontroll över gängkriminaliteten och bygga ut kärnkraften.
Det hindrade dock inte Tidöpartierna från att gå till val på plånboksfrågor och på att det blivit för dyrt att vara svensk. Och med det budskapet kunde man övertyga en annan väljargrupp som sannolikt inte heller är nöjda i dag – de som såg den egna plånboken som avgörande för partivalet. Visst, det blir några hundralappar mer i månaden till följd av jobbskatteavdraget men mycket äts upp av prisökningar och räntehöjningar.
Få är helt nöjda
Även den sänkta skatten på drivmedel motiveras som ett sätt att stötta hushållen. Men frågan är om budgetposten på närmare sex miljarder ens kommer att märkas med dagens världsmarknadspriser. Oavsett vad så är det en bra bit kvar till de löften Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch (KD) presenterade poserandes vid pump i valrörelsen.
Även när det gäller tillskotten till kommunsektorn bäddades för höga förväntningar. Samtliga Tidöpartier har bedyrat att i den här budgeten skulle välfärden prioriteras. Och visst, sexton miljarder i statsbidrag innebär att en stor del av budgetutrymmet går till vård, skola och omsorg. Men med ett beräknat underskott på 28 miljarder i kommuner och regioner lär det ändå bli såväl nedskärningar som skattehöjningar på sina håll.
Få är alltså helt nöjda. Ett undantag är väl de statsråd och sverigedemokrater som fått stå i rampljuset och dela ut miljarder till väljarna. Men någon vidare utdelning i väljarstöd av utspelsfesten är inte att vänta. Viktigare är att navigera rätt i ett mycket svårt ekonomiskt läge. Misslyckas regeringen med det lär dagens kritik vara en västanfläkt av hur det kommer att låta 2026.