Med ett barn i handen och ett i magen flydde Maria Nilsson sin våldsamme sambo. En lång och tung rättsprocess, bland annat om vårdnaden, följde sedan.
– Jag tog upp att sambon var dömd för misshandel, att vi hade skyddad identitet och att det fanns besöksförbud. Då benämnde man det ”konflikten” och försökte hela tiden separera det faktum att han misshandlat från att han skulle få träffa sitt barn. Det var aldrig någon som frågade om hur barnen mådde, säger Maria Nilsson.
Konflikt i lagen
I svensk lag står det att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Det står också att barn ska skyddas från våld. Här ser Maria Forsman, som i sin forskning om våldsutsatta barn studerat både lagtexter och rättsprocesser, en konflikt. Hon menar att barnets viktiga berättelse försvinner när det läggs alldeles för stor vikt vid att föräldrarna ska komma överens.
– Det är meningen att vårdnadshavare ska få hjälp och att det här ska lösa sig mellan socialtjänst och föräldrar. Det handlar oftast om att undvika att hamna i domstol, säger hon.
Konsekvensen blir då att man inte lyssnar på barnet och att viktiga detaljer inför en eventuell rättegång inte kommer fram, menar hon.
Kritiken kommer också från rättssalen. Lena Wiström, som är familjerättsjurist tycker att barnperspektivet i Sverige är för svagt.
– Ibland talar man nästan inte alls med barnen. Ofta säger man att de är för små. Men jag menar att man kan alltid tala med barnen, bara det är korrekt utbildad personal som gör det. Och där brister det väldigt många gånger, säger hon.
”Kände sig inte sedda”
I dag lever Maria Nilsson och hennes barn i en annan del i Sverige än mannen de flydde ifrån. Hon ska nu – efter diskussioner med sina barn – börja föreläsa om sina upplevelser.
Hon tror att om barnen hade fått komma till tals, så hade det gjort stor skillnad.
– Om någon hade frågat dem hur de mår och vad de vill, hade de känt sig sedda. De har ju upplevt att det som att de inte haft några rättigheter, säger Maria Nilsson.