När Jessica Hansson var fem år reagerade hennes föräldrar på att hon inte var sig själv: Hon var trött, hängig och hade inte samma ork som förut. Hennes föräldrar misstänkte att hon hade fått borrelia.

Efter att ha tagit prover satt familjen och väntade på beskedet i ett rum. Där såg Jessica hur läkarna berättade någonting för hennes mamma – som började gråta.

– Då förstod jag att jag var allvarligt sjuk. Det var väldigt känslosamt för min del också, säger hon.

Föräldrarna var raka

Jessica behandlades för sin leukemi fram tills att hon var åtta år. När hon var tio år blev hon friskförklarad. I dag är hon 25 år gammal och minns sjukdomsåren som en mycket nära tid tillsammans med sin familj.

– Mina föräldrar var alltid väldigt raka, jag kunde fråga dem vad som helst och vi tog behandlingarna bitvis steg för steg. Vi fick ett fantastiskt bemötande från personalen, de var otroligt engagerade, mycket pedagogiska och förklarade varje steg.

Hade velat veta om döden

Jessica säger att hon fick veta att sjukdomen var mycket farlig, även om hon led av en lindrigare variant av blodcancer. Hon tror att hon hade velat veta om hoppet hade varit ute.

– Öppenheten är väldigt viktig, den gav mig styrka att fortsätta behandlingen och vara positiv. Jag var väldigt intresserad och ville lära mig mer och förstå vad för typ av sjukdom jag hade, säger hon och fortsätter:

– Att få beskedet att man ska dö måste vara tungt. Men jag kan bara tänka utifrån mig själv: Jag var väldigt närvarande i stunden och aktiv i min behandling. Jag tror att barn fortsätter att vara förhoppningsfulla och se framåt.

Informerade får lättare process

Enligt en ny avhandling från Uppsala universitet är det viktigt att ge cancersjuka barn ärlig information om sin sjukdom, även om det handlar om att sjukdomen är obotlig. Jessica tror att avhandlingen är rätt ute: Ett öppet samtal med barnet på rätt nivå är viktigt.

– Det är viktigt att få rätt information. Då tror jag att processen att behandlas blir lättare.

Om du hade en dotter som du visste skulle dö, vad hade du gjort då?

– Jag skulle ta hjälp av personalen och fråga om vilken nivå man kan berätta det på för barnet beroende på hur gammalt det är, och vilken typ av behandling som krävs och vilken stöttning som barnet behöver.