I skattepolitiken är det tydligt att de fyra allianspartierna sprungit åt olika håll på sitt grönbete.

När Moderaterna sänker skatten är fokus på de som tjänar minst, betonar den ekonomisk politiske talesmannen Ulf Kristersson. Han syftar på det som kallas förstajobbetavdraget, en siamesisk tvilling till de gamla Borgska jobbskatteavdragen.

Liberalerna framhärdar som varje år i att värnskatten ska avskaffas. Skatten som belackarna säger är skatt på utbildning. Centern vill minska utgifterna för arbetsgivarna genom sänkta arbetsgivaravgifter. Och Kristdemokraterna satsar på sin vandring tillbaka till kärnfrågan – familjen – på ett skatteavdrag för barnfamiljer.

Sänka trösklar är ett av politikspråkets ledord. Det kan till exempel betyda enkla jobb med lägre ingångslöner, såsom tre av Allianspartierna vill ha det. Moderaterna håller dock fast vid Reinfeldtdoktrinen att ”i Sverige sänker vi inte löner vi höjer dem”.

Moderaternas modell för att attrahera arbetsgivare att anställa personer med låg utbildning är att sänka arbetsgivarnas kostnader. På den vägen träffar de finansminister Magdalena Andersson. Men hon vill inte gå tillräckligt långt, enligt Kristersson.

Det är svårt att urskilja jobbpolitik från integrationspolitik. Rut och Rot, som alla allianspartier vill utvidga på olika sätt är en sektor där många invandrare jobbar. Och Moderaternas ”lära jobbet på jobbet” riktar sig till stor del till nyanlända.

Sverigedemokraterna stack ut när de presenterade sin budgetmotion genom att tala om integration. Det har de inte gjort förut. I alla fall har det uppfattats så när de istället har talat om assimilation.

Men Sverigedemokraternas ekonomisk politiske talesman, Oscar Sjöstedt, säger att det bara handlar om semantik. Trots att det är integration som gäller vill Sverigedemokraterna spara 29 miljarder på migration och integration. Det beror på att de underkänner regeringens politik på de områdena.

Sverigedemokraterna vill integrera genom att de som är nya i Sverige ska få ta del av det svenska kulturarvet.

Alliansens tydligaste gemenskap gäller finanspolitiken. I den frågan kan allianspartierna i gemensam kör anklaga regeringen för att inte uppnå balans i budgeten lika snabbt som de. Men efter att de borgerliga partierna krängde av sig den tvångströja som samarbete i en koalitionsregering stundtals innebär har sprickorna i alliansfasaden vidgats.

Utöver delar av den ekonomiska politiken gruffar de om migrationen och förhållningssättet till Sverigedemokraterna. Det är frågor som bottnar i värderingar och som kanske är svårare att hantera än både skatterna och lägstalönerna.

Men allt talar för att det blir ett gemensamt valmanifest, kanske på lösare grund än förra gången. För ett av alliansens starkaste kort anses vara att de är just en allians.