– Dateringen är så exakt. Det blir bättre och bättre hela tiden och snart är vi nästan nere på dagen då dinosaurierna dog, säger Vivi Vajda, professor och paleontolog på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Nu publiceras hennes och kollegernas studie som utgår från ett slags glaspärlor, så kallade tektiker. De bildades på katastrofdagen av sten som smälte i den enorma hettan, kastades högt upp i luften och landade bortåt 200 mil från nedslagsplatsen. Den gången var det hav där, men när man hittade lagret med tektiter låg det på den colombianska ön Gorgonilla i Stilla havet.
– De är extremt välbevarade, antagligen de bäst bevarade i hela världen och då har vi kunnat datera dem, säger Vajda.
Baserad på äldre studier
Forskarna har också dragit slutsatsen att det var enorma jordbävningar kort efter nedslaget som bland annat höjde havsbotten. Tidpunkten har de fått fram med hjälp av den så kallade argon-argon-metoden, en komplicerad radiometrisk metod, och den är inte helt exakt – det finns ett spann på ca 10 000 år. Den väldigt exakta uppgiften om just juni månad kommer däremot från en äldre studie gjord på fossila rester av blad från katastrofdagen:
– Blad har blivit brända och just den växten blommar i juni, det vet vi, säger Vajda.
Kratern efter nedslaget kallas Chicxulub och ligger vid Yucatán-halvön i Mexiko. Spåren visar alltså att även tropikerna drabbades av en omfattande utplåning av växter för 66,05 miljoner år sedan. De första växter som återhämtade sig efter katastrofen var ormbunkar.
– Jag hittade växtsporer ett par centimeter ovanför pärlorna. Det var nog bara tusen år efter katastrofen, kanske 2 000. Men så lång tid räcker mer än väl för att ta död på först växtätare och sedan köttätare.
Andra fynd
Vajda och kolleger har även gjort andra fynd, resultat som ännu inte publicerats. De kommer från en samling stenar som också bildades på katastrofdagen och SVT var med för två år sedan när de packades upp. Forskarna ville veta om det gick att finna spår av liv inuti stenarna. Idag har hon ett svar på det:
– Det finns organiskt material inuti stenarna från plankton, och det mest spännande är att det inte har hettats upp mer än vad liv kan tåla, alltså ungefär 70 grader. Aminosyror har kunnat överleva inuti stenen. På utsidan däremot har stenarna säkert varit väldigt heta.
Katastrofdagen
Eftersom det i dag finns liv på jorden dog inte allting på katastrofdagen, eller efter den när enorma stoftmoln täckte för solljuset och fick växterna att dö. Något måste ju ha funnits att äta?
– Hemligheten är nog att det var en kortvarig katastrofal händelse. Det kan ha varit mörkt under bara något år eller så. Vi vet att växter kommer tillbaka ur rötter och frön, och vi vet att det finns djur som kan gå i dvala. De klarar sig också bättre.