Izabelle: Hur ska jag göra om jag har en kompis som mår dåligt?

Clara Hellner Gumpert: Hej Izabelle!

Oftast kan man fråga mer – många som mår dåligt önskar att någon ska fråga. Om du är osäker så kanske det finns någon vuxen du kan rådgöra med? Och om du får veta något som oroar dig så försök att ta hjälp av någon klok person i omgivningen. Men var inte rädd att fråga.

Johanna: Det problem som jag upplevt, är att vården generaliserar. Att alla med som kommer in med skador automatiskt klassas som ”självskadepatienter”, medan som i mitt fall skadorna uppkommer utav en tvångsproblematik. Hur kan vården göra för att inte fastna i detta stereotypa tänkande? Då exempelvis behandlingen för tvångshandlingar och självskadebeteende är väldigt olika.

Clara Hellner Gumpert: Du har helt rätt – och en viktig uppgift för vården är just att utreda ordentligt så att vården kan individualiseras. Jag tycker du skata upp frågan med din behandlare och säga precis det du säger till mig.

annika s: Min 18-åriga dotter har fått besked att det är ett halvårs väntetid till psykolog. Finns det ingen vårdgaranti?

Clara Hellner Gumpert: Det beror på var i Sverige man bor – jag känner inte till alla lokala regler. Men idag har man rätt att söka vård i en annan del av landet (det är en ny lag) om man inte får hjälp på hemmaplan. Kolla på 1177 på weben.

Moderator: Det kommer in många bra frågor som kan vara svåra att besvara. Om Clara Hellner Gumpert inte hinner svara på just din fråga kan en liknane fråga ha blivit besvarad tidigare i chatten.

Hope: Om jag misstänker att mitt barn skadar sig själv men barnet vägrar söka hjälp och är myndig, vad kan jag göra?

Clara Hellner Gumpert: Det du kan göra är att uttrycka att du är orolig, att berätta vad du ser och varför du blir orolig. Förmedla att du finns den dag barnet (eller den unga vuxne) ändrar sig; typ ”jag finns här när du behöver”. Och ibland kan man behöva påminna och säga samma sak flera gånger. Kanske kan du också tala med hens vänner? Om fler i omgivningen är oroliga kan det hjälpa någon att våga söka hjälp.

maria: När dottern, 16 år, skar sig så tog jag kontakt med BUP -men vi fick inte komma dit för att ”så länge hon inte riskerar att ta livet av sig så kan vi inte ta emot”, psyk sa ”håller hon på att ta livet av sig annars var det inte deras problem”, ungdomsmottagningen sa; ”vi har kö, återkom om tre månader”, skolan sa ”vi kan inget göra” – så frågan blir VART ska man ta vägen? Först dolde dottern att hon skar sig, när hon sedan bad om hjälp så kunde hon inte få det någonstans...

Clara Hellner Gumpert: Tyvärr känner jag igen din berättelse. Mitt förslag är att söka en annan bup-mottagning och säga precis det du säger till mig – att det du ser uppfattar du som allvarligt och att ni behöver hjälp. Om du blir illa bemött kan man be att få tala med ansvarig chef. Ibland får man vara besvärlig. Och idag har man laglig rätt i Sverige att söka sig till andra landsting om det fallerar på hemmaplan. Kontakta 1177 för mer info.

Kia: Vart vänder sig vuxna med självskadebeteende och vart vänder sig vuxna barn med föräldrar med självskadebeteende?

Clara Hellner Gumpert: Det finns mycket basal information på vår hemsida, nationellasjalvskadeprojektet.se. Där kan man lära sig om beteendet och vad som fungerar /inte fungerar. Det finns behandling för vuxna (t ex ERGT/DBT eller MBT) men det varierar lite hur utbyggd vården är. Kontakta psykiatrin i ditt hemlandsting och kolla.

Det är psykiatrin som har ansvar för att ge vård för självskadebeteende. Utbyggnad av vården varierar men i många fall finns t ex DBT eller ERGT.Hör hur det ser ut där ni bor. Kolla med 1177 om ni är osäkra. Var inte rädd att fråga hur vederbörande mår och försöka motivera henne till vård.

annhörig: Vad händer med någon som har konstakt med BUP och har fått medicin men inte tar den. Vad gör BUP?

Clara Hellner Gumpert: Ingen kan tvingas ta medicin om man vårdas frivilligt. Om någon inte vill medicinera är det viktigt att försöka förstå varför – vilka för/nackdelar upplever patienten? Ofta har ungdomar skäl att antingen ta eller inte ta medicin och man måste få fatt i de tankarna om man ska få till en bra dialog. Ibland behövs flera försk innan man får rätt medicin. Motivationen är viktig, många oroar sig också för att medicinen kan leda till negativa effekter (som t ex viktökning).

Frida L: Skulle du säga att det går att ”bota” eller bli av med panikångest eller att det är någonting man bär med sig hela livet på ett eller annat sätt?

Clara Hellner Gumpert: För just panikångest finns det bra behandling i form av Kognitiv Beteendeterapi i första hand, och läkemedel vid behov.  Det är faktist en av de diagnoser som psykiatrin är väldigt bra på att behandla. Du behöver inte ha det hela livet- sök hjälp i psykiatrin och du kan bli helt frisk.

Mamman: sonen (19 år) vill inte ha hjälp. Vad gör jag som mamma när jag ser att han mår så dåligt. Han är arg (mest på mej) mest hela tiden.

Clara Hellner Gumpert: Det är en svår situation att som förälder se detta, man känner sig lätt vanmäktig. Försök säga till din son att du ser att han int emår bra, att du finns när han är beredd att tala om det, att det finns hjälp att få. Ibland kan man behöva säga sådant flera gånger innan det vänder, men ibland går det fortare än man tror. Försök ge det som ett erbjudande och inte som ett krav, tänk att din roll är att utforska och erbjuda.

Johanna: Clara, jag har under halva mitt liv vårdats mer eller mindre inom slutenvården. Och jag är införstådd i vad jag har för diagnoser. Men min fråga till Dig var hur vården kan göra för att förbättra sig och komma ifrån det stereotypa tänkande de har när de möter någon som har åsamkat sig själv skador? Du ger råd här, att ställa frågor till kompisar och anhöriga. Men skall inte vårdpersonalen göra detsamma?

Clara Hellner Gumpert: Jo. Jag har jobbat länge i psykiatrin och sett mcyket dåligt men också mycket som är väldigt bra. Det finns många duktiga människor som jobbar i vården, och många som aldrig borde satt sin fot där. Men det blir långsamt bättre och vården idag bygger mer på kunskap än längre tillbaka. Vi är många som jobbar för att göra det bättre. Ja ghoppas att du hittar rätt till sluT

Moderator: Det kommer in otroligt många bra frågor till Clara Hellner Gumpert. Hon kommer omöjligt att hinna besvara alla. Förhoppningsvis kan ni ha glädje av andra frågor som besvarats.

Pong: Det finns dom som säger att självskadebeteende är en manipulativ handling. Att de agerar ut för att få sin vilja igenom eller uppmärksamhet. Vad säger du?

Clara Hellner Gumpert: Det är en ganska vanlig uppfattning men den är helt fel. Den synen leder inte framåt i kontakten mellan patienten och vården. Tänk istället att beteendet står för någonting och att vår uppgift i vården är attbegripa vad beteendet betyder för just den här individen.

Therese: Hej! Jag är lärare och har upptäckt att jag har en elev som skadar sig själv genom att skära sig i armar och ben. Detta har jag sett då hennes klasskamrater visat mig bilder som hon lagt upp på sig själv på ”snapshot” t ex. Det är inte mitt mentorsbarn, men mitt hjärta går ut till denna tjej som så tydligt vill visa att hon inte mår bra.. Hur närmar jag mig henne på bästa sätt..?

Clara Hellner Gumpert: Hej Therese

det är inte en helt ovanlig situation du beskriver. Det bästa är om någon som flickan har förtroende för kan försöka ta upp detta med henne – att ni har sett, att ni oroar er och undrar hur hon har det? Försök motivera henne till ett samtal med föräldrarna, dvs att få till ett samtal med alla. Ta hjälp av dina kollegor – jag är övertygad om att många har varit i denna situation.

Eva : Hej! Jag undrar om du vet något om hur långt man kommit kring alternativ till rättspsykiatrisk vård för svårt självskadande personer? Blir det några nationella enheter och i så fall när?

Clara Hellner Gumpert: Hej Eva, nu finns det ett förslag till en alternativ vård. Vi hoppas att någa landsting i landetska vara intresserade av att driva sådan – diskussionen pågår just nu. I bästa fall kommer ett besked under hösten.

Anhörig. : Vart arbetar du?

Clara Hellner Gumpert: Hej

jag arbetar som forskare vid Centrum för psykiatriforskning i Stockholm. Vi testar bl a nya behandlingar för självskadebeteende.

Tjej på 14 år: Hej min panikångest leder till att jag skadar mig ibland genom medicin eller att jag skär mig. Vad ska jag göra för att sluta hålla på detta viset? Jag är 14.

Clara Hellner Gumpert: Hej

försök tala med någon vuxen om det här. Det är svårt att klara upp helt själv och det går mycke tlättare om man har någon man kan prata med. Det finns bra hjälp att få, och de problem du har går att behandla.

Love: Jag tycker det är svårt att dölja min egen frustration och besvikelse när jag, ofta överraskande när man tror att det blivit bättre, upptäcker att 12-åriga dottern skurit sig igen. Har du något råd kring hur man kan hantera situationen? Jag vill ju bara att hon skall må bra.

Clara Hellner Gumpert: Hej Love

just den här frustrationen är tung att bära som förälder. Tyvärr hjällper den inte din dotter, hon behöver att du har kraft att fokusera på henne. Har ni hjälp? Risken är att hon döljer sina problem för att skydda dig, precis som Hanna sa i inslaget på Aktuellt. Just det här är bland det svåraste och ofta går det lättare om man har någon utifrån med sig när man ska tala om din dotters problem.

Anna: Hej, Finns det några varningstecken man som förälder ska titta efter om man inte ser några direkt fysiska skador?

Clara Hellner Gumpert: Nej inga enkla knep – det finns dom som skär sig på delar av kroppen som aldrig visas. Varningstecken är snarare om du känner att ditt barn verkar ledset, om hen förändrat sitt beteende, t ex vänder på dygnet – eller helt enkelt om du inte känner igen henne/honom. Då kan man försöka fråga hur hen mår, om det är något hen vill prata om och förmedla att man är orolig, att man finns där om det behövs, och att man är beredd att stötta vad det än är.

Mamma: Kan fetma (äta sig fet) vara ett självskadebeteende ?

Clara Hellner Gumpert: Det är en definitionsfråga – människor gör många saker som inte är bra för oss som att äta för mycket, röka osv. Som med alla sådana beteenden behöver man förstå vad de betyder för den enskild, annars kan man inte få till stånd en dialog om hur man ska kunna ändra på något. Är det hetsätning, dvs bulimi? Eller är det ett konstant överätande? osv

Marthina: Jag skar mig under många år, och har nu ärr jag aldrig blir av med. Vilket jag är okej med. Det jag oroar mig för är att förklara mina ärr och mitt tidigare självskade beteende för mina yngre syskon. Då jag är orolig för att influera den att göra som jag gjort. Vad kan du ge för råd om detta, jag vill inte att mina yngre syskon ska se min väg som en väg dom själva ska ta.

Clara Hellner Gumpert: Jag tror det mest handlar om hur du berättar om det. Om du är rädd för att dina ärr ska ”trigga” någon annan så försök förklara de negativa sidorna, och det du har gått igenom. De lär ju se ärren i alla fall – och om du inte säger något så sätter det ju också igång fantasier. Då är det bättre att de får höra din berättelse från dig.

Mia: Jag har en dotter på idag 20 år som sen hon var ca 11 år gått hos BUP utan att fått någon hjälp. De anlitade tom någon ”expert” utan resultat. Hon har någon form av social fobi som bara blivit värre med åren. Hon har inom loppet av ett år nu gjort tre självmordsförsök. mobila teamet inom psykiatrin har blivit inblandat. Men nu till problemet. Hon ska själv ta sig till en terapeut för att få hjälp och kanske få en diagnos. Eftersom hon har denna sociala fobi tar hon sig inte dit och då lämnar man henne utan hjälp. Hon tror inte på att någon kan hjälpa henne och vill heller inte ta någon medicin som de ordinerat. Vad kan jag som mamma göra för henne? Varför kan inte psykiatrin komma till henne när hon inte kan ta sig till dem?

Clara Hellner Gumpert: Hej

det är svårt att ha någon klar uppfattning om vad som är rätt och fel i din berättelse. Mitt enda råd är att försöka få till stånd en diskussion med vården – om du upplever att just det här är det som stjälper en vårdplan så måste ni ju prata om det.

Frank: Människor som skär sig, vad har de gemensamt? Går det att hitta gemensamma faktorer i deras uppväxt/bakgrund? Arv, miljö?

Clara Hellner Gumpert: Hej Frank, det finns inga enkla förklaringar. Beteendet drabbar många olika grupper av individer (det är ju väldigt vanligt). En del personer har problem med sin känsloreglering (det är t ex det vi försöker behandla) medan andra kanske har en annan profil. Det viktiga är att försöka individualisera behandlingen.

Ledsen mor: Har en son som blev 18 för ett par dagar sedan, dagen efter åker han dit för ringa narkotikabrott, han har rökt hasch, vanliga cigaretter och har en allmänt ohälsosam livsstil, går inte till varken läkare el tandläkare vid behov, spelar mycket datorspel och har inte gått ut skolan med några betyg, han har nu praktik som han sköter noga men hemma vill han inte umgås med oss andra, äter på sitt rum etc, jag tycker att jag som mamma föregått med gott exempel, ställer upp och jär en riktigt jobbig mamma enligt honom, då jag är orolig och vill ha koll på vad han gör, snälla ge mig något bra råd, han vill varken prata med mig el andra vuxna, vad kan jag göra för att hjälpa då han inte vill ha hjälp el verkar se problemet el bryr sig.

Clara Hellner Gumpert: Hej

det är en svår situation du beskriver. Om du har svårt att nå fram till sonen skulle jag försöka få handledning själv. Finns någon inom psykiatrin som kan råda dig hur du ska närma dig sonen? Risken är att du blir överkontrollerande och han stöter bort dig – då kan man behöva bolla med någon annan vuxen om hur man som förälder ska hantera en svår situation.

Moderator: Tack för alla utmärkta frågor. Nu är chatten avslutad. Tack för i kväll