I valrörelsen sa Ulf Kristersson att han inte hade några planer på att bilda en mindre borgerlig regering utan samtliga allianspartier. Såvida inte ”himlen faller ner”, som han så tydligt uttryckte sig i Ekots partiledarutfrågning.
Ändå är det just där regeringsbildningsprocessen nu befinner sig. När Ulf Kristersson publicerade sitt inlägg på sociala medier på fredagseftermiddagen mötte det starka reaktioner inom Centerpartiet. Beskedet tolkades som ett sätt att göra slut på Facebook. En borgerlig regering utan ett eller flera allianspartier är nämligen ingen alliansregering, enligt Centerpartiet. Då spricker alliansen.
För dem är det också otänkbart att sätta sig i en regering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Både Annie Lööf och Jan Björklund har varit kristallklara på den punkten. Att de plötsligt skulle ändra sig framstår som allt annat än troligt.
Några formella beslut har dock inte fattats vare sig av Centerpartiet eller Liberalerna. Nyckelrollen i sammanhanget har Centerpartiet, som ju är betydligt större än Liberalerna och som har tillräckligt många mandat för att rubba maktbalansen i riksdagen.
Tiden börjar rinna ut
En mindre alliansregering med Moderaterna och Kristdemokraterna har diskuterats som andrahandsalternativ sedan regeringsbildningen inleddes. Centerpartiets motstånd har dock varit benhårt. Och på tisdag i nästa vecka måste Ulf Kristersson lämna besked till talmannen. Fredagens utspel ska alltså ses som ett försök från Kristerssons sida att skruva åt tumskruvarna ytterligare på framför allt Annie Lööf, men också Jan Björklund.
Moderatledaren ägnar sig dock åt ett högt spel. Irritationen växer inom framför allt Centerpartiet och vägrar Annie Lööf att släppa fram Kristersson som statsminister för en borgerlig regering väntar ett svidande nederlag i riksdagen.
Det är nämligen inte bara fredagens inlägg på Facebook som retar upp centerpartisterna. I samband med tisdagens möte med talmannen lät moderatledaren också publicera en debattartikel om den politik han vill att en ny alliansregering ska bedriva. Centerpartisterna protesterade och menade att de inte fått läsa texten i förväg.
Samarbetsklimatet är alltså sämre än på mycket länge inom alliansen. Orsaken är en grundläggande skillnad i synen på Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna säger blankt nej till att sitta i en regering som kräver SD:s stöd, till skillnad från Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Annie Lööf och Jan Björklund har dessutom sagt att dom inte tänker medverka till att ge Sverigedemokraterna ökat politiskt inflytande, vilket förstås i en regeringsbildningsprocess minskar handlingsutrymmet ytterligare.
Sedan kan man förstås fråga sig hur relevant Kristerssons nya besked i regeringsfrågan är, med tanke på de hittills iskalla reaktionerna från Sverigedemokraterna. SD-ledaren Jimmie Åkesson säger på fredagen att han inte tänker släppa fram en sådan regering, och då kommer den heller inte att kunna väljas.
Försvinner gränserna?
Ger då inte detta en ny öppning för samtal över blockgränsen? Problemet för inte minst Annie Lööf är att hon lika hårt stängt dörren till Socialdemokraterna. Hon vill gärna att Stefan Löfven ska stödja en alliansregering, men säger att hon inte kan tänka sig att själv stödja en S-regering. I stället vill Lööf att Socialdemokraterna och Moderaterna tar ansvar för ett bredare samarbete över blockgränsen. Problemet är bara att både M och S verkar helt ointresserade av det.
Regeringsbildningen har alltså hamnat i ett dödläge inför tisdagens möte med talmannen. Vägrar Centerpartiet och Liberalerna att stödja Kristersson måste han, i alla fall för stunden, släppa alla tankar på att bli statsminister. Väljer han att ändå demonstrativt testa stödet i en omröstning i riksdagen kommer han att röstas ner. Samtidigt spricker Alliansen definitivt.
Då har han emellertid visat sina egna partimedlemmar att han drev sitt regeringsprojekt ända in i kaklet. Och det kan vara nog så viktigt i ett parti som också är splittrat i synen på Sverigedemokraternas roll i svensk politik.
Väljer Kristersson att gå tillbaka till talmannen och erkänna att han inte har några förutsättningar att bilda regering kan talmannen antingen ge honom mer tid eller i stället ge sonderingsuppdraget till Stefan Löfven. Då väntar nya talmansrundor. Frågan är emellertid om den majoritet som för några veckor sedan avsatte Löfven plötsligt skulle vara beredd att släppa fram honom? Utan tvekan skulle dock både Centerpartiet och Liberalerna i ett sådant läge ha ett gyllene tillfälle att sätta press på Löfven för att få igenom sina hjärtefrågor.