Jag möter Anissa Mohammed Hassan i en lokal i centrala Stockholm. Hon är en av få kvinnor som vågar berätta öppet om det hon utsattes för som barn i sitt hemland Somalia.
TV: Så här går kvinnlig könsstympning till
Men hon får betala ett högt pris för sin öppenhet. Hon har skyddad identitet och bor på hemlig adress på grund av alla hot som riktats mot henne. Att tala om könsstympning är farligt. Att vägra stympa sin egen dotter även om man nu bor i Sverige är ännu värre.
– Ingen berättade för mig vad som väntade, vilken smärta det handlade om och att jag skulle ha ont och vara sjuk på grund av könsstympningen resten av livet. Allt man sa innan var att jag skulle bli ren, fin, att jag skulle bli en kvinna, berättar hon.
Släkting dog under ingreppet
Just att alla hon litade på och älskade höll fast henne under övergreppet var extra traumatiskt. Den smärta, den tortyr hon utsattes för skedde i samråd med alla som hon stod nära.
– Efteråt pratade man aldrig om det. Det fick aldrig nämnas, inte ens när man var sjuk. Jag hade en släkting som dog under ingreppet men ingen sa någonsin varför hon dog.
Kom till Sverige med sin dotter
Anissa flydde från svält och krig och kom till Sverige för tio år sedan. Här togs hon emot av landsmän som hjälpte henne in i det svenska samhället. Men nästan genast fick hon också frågan från de andra somalierna.
– Har du hunnit? Har du hunnit göra det med din dotter? Om inte så kan du åka till Somalia eller Egypten och omskära henne när du fått uppehållstillstånd.
Det var alltså inte en fråga om dottern skulle könsstympas utan när. Men Anissa vägrade utsätta dottern för det hon menar är ren tortyr. Hon tvingades gömma sig och dottern på annan ort i Sverige.
Hotas ständigt
Anissa är medlem i Actionaids nätverk ”Champions for change” som arbetar mot kvinnlig könsstympning i Sverige och talar öppet om frågan trots alla hot.
– Jag vill lära människor att skilja på kultur och misshandel. Detta är inte kultur, det är misshandel. Svår barnmisshandel. Vi som har utsatts för könsstympning är kränkta på det värsta sättet. Här i Sverige finns hjälp att få inom sjukvården. Därför måste personal inom skola och vård våga fråga kvinnor de möter som har problem om de har utsatts för könsstympning. Hur ska man annars kunna hjälpa och få bort den här fruktansvärda traditionen?