Basir Ahmad Ahmadi har som många andra afghaner vuxit upp i Iran. Han har ett utvisningsbeslut hängande över sig och en dramatisk livshistoria. Han kom till Sverige i slutet av 2015, och hans bror bodde här sedan flera år. Men bara två veckor efter att Basir kom hit dog brodern, i sviterna av en hjärntumör. Och det blev en tuff resa till en fungerande vardag.

– Jag hade mycket hopp när jag kom. Men eftersom Migrationsverket nu har ändrat min ålder har jag tappat allt, säger han.

Kompisen Mohammad Ali Soleimani har liknande erfarenhet.

– När jag kom till Sverige trodde jag att jag skulle kunna nå mina drömmar, säger han.

Oviss framtid gör studierna svåra

De båda försöker ändå klara skolan. Drömmen för Basir är att jobba med musik, och Mohammad har bestämt sig för att han vill bli sjuksköterska. I skolan finns kamraterna, gemenskapen och trygga vuxna, men vetskapen om att de kanske inte kommer att få stanna är förstås tung att bära.

Båda två är uppvuxna i Iran och säger att de inte har kvar några släktingar i Afghanistan, där de i så fall hamnar.

– Om man inte vet någonting om framtiden kan man inte fokusera på skolan, säger Basir.

”Precis när de kan betala tillbaka till samhället skickas de ut”

Rektor Anna Ekblom försöker peppa eleverna, men förstår deras utsatthet.

– Hela deras tillvaro kretsar kring detta. De orkar ju inte läsa när det hela tiden handlar om hur de ska få stanna kvar. De sover inte på nätterna och lever i ett trauma.

Och för egen del har hon tagit ställning, och vill att de ska få stanna.

– Vi har ju tagit emot eleverna som kom, och satsat pengar och energi på dem. Men precis när de börjar bli färdiga för att betala tillbaka till det svenska samhället genom att jobba och betala skatt så skickas de ut. Då är de inte värda någonting längre. Men då har vi ju egentligen slängt pengarna i sjön, säger hon.