I praktiken avgörs rätten till äldreboende av kommunernas ekonomi och generositeten hos deras handläggare.

– Det finns inget som reglerar att de ska få plats eller inte, det är ytterst kommunerna. Det är en fråga om pengar, de här platserna är dyra. Det är billigare att ha äldre personer hemma, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi, i Gomorron Sverige.

De gamlas rätt

Socialtjänstlagen reglerar kommunernas ansvar mot sina medborgare. Bestämmelserna om vilket stöd de gamla har rätt till är långtgående. Äldrevården ska utformas så att äldre människor får möjlighet ”att leva och bo självständigt under trygga förhållanden” och ha en ”aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra”. Man ska kunna ”leva ett värdigt liv” och känna ”välbefinnande”.

Enligt lagen ska den äldre, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges. Men enligt Mats Thorslund rör det sig inte om så mycket val.

– Om man hårddrar det här med valfriheten är det så att en person som är så pigg i huvudet att han eller hon kan välja ett äldreboende, den är för pigg att få plats.

De gamlas verklighet

Om socialtjänstlagens bestämmelser tillämpades skulle inte media behöva lägga så mycket kraft på att bevaka förhållandena inom äldreomsorgen. Men det finns ett stort gap mellan bestämmelser och verklighet.

Små behov

Bäst fungerar äldreomsorgen för dem med små omvårdnadsbehov. I många kommuner kan de gamla själva tilldela sig ett litet antal hemtjänsttimmar och det är också vanligt att man fritt kan beställa trygghetslarm. Tjänsterna är inte gratis, utan kommunerna har sina taxor som varierar från kommun till kommun.

Vid behov av mer stöd tilldelar kommunerna genom sina biståndshandläggare mer omfattande hemtjänst, matleveranser, dagverksamheter med mera. Den kommunala servicen kostar aldrig mer än 1780 kronor per månad, maxtaxan för 2013.

Stora behov

När omsorgsbehoven blir stora är det svårt att få hemtjänsten att fungera bra. Principen att de gamla, så länge det över huvud taget är möjligt, ska vårdas i det egna hemmet medför att bestämmelserna i socialtjänstlagen inte tillämpas.

När syn, hörsel, förmågan att gå, intelligensen, minnet med mera sviktar, blir vårdbehovet naturligtvis stort. Kommunerna reagerar genom att bevilja allt mer hemtjänst. Även om en person med stora behov tilldelas exempelvis sex hemtjänstinsatser per dygn för att sköta mat, hygien, toabesök, vändning i sängen med mera, så är det ändå högst tveksamt om insatsen svarar upp mot bestämmelserna i socialtjänstlagen.

En person med exempelvis sviktande minne som är bunden till sängen har ofta svårt att känna att hen lever tryggt och värdigt under de ensamma perioderna mellan hemtjänstens besök.

Den naturliga tolkningen av lagen borde vara att personer med stora vårdbehov får rätt att flytta till ett äldreboende där det finns tillgång till utbildad personal dygnet om. Men förvånade ofta sker inte detta, det framgår av domar i förvaltningsrätterna som SVT har tagit del av.

Kommunala skillnader

Socialstyrelsen håller på att införa normer för vilken omsorg kommunerna ska ge de gamla. Men detta är ett arbete på sikt. För närvarande är det upp till varje kommun att bestämma när en person ska få flytta till äldreboende.

Eftersom en plats på äldreboende är cirka tre gånger dyrare än vård i hemmet är kommunerna mycket restriktiva med att bevilja äldreboende.

Det är stora skillnader mellan kommunerna. Vissa kommuner kan ge massiva hemtjänstinsatser innan det är dags för äldreboende, andra är mer generösa. Glesbygdskommuner tenderar att i högre grad bevilja äldreboende.

Ingen gräddfil

För gamla personer med stora vårdbehov finns ingen gräddfil som leder till äldreboende. Alltför många tvingas leva sin sista tid i ångest, förvirring och förnedring i det egna hemmet, tvärt emot intentionerna i lagstiftningen.