Det har gått drygt två månader sedan Kriminalvården tog beslutet att stoppa alla besök på landets fängelser samt ställa in alla permissioner, med anledning av coronaviruset.
På Tygelsjöanstalten utanför Malmö strejkade ett 50-tal intagna i protest mot smittskyddsåtgärderna när beslutet meddelades, och flera brandlarm utlöstes.
– Det togs inte emot väl. Jag ska inte säga att det blev upplopp, men folk var missnöjda, säger en intagen som SVT Nyheter har pratat med.
Hänvisar till FN:s barnkonvention
Nu har en grupp pappor på anstalten JO-anmält Kriminalvården. De menar bland annat att beslutet strider mot FN:s barnkonvention, som sedan årsskiftet är svensk lag.
– Vi som befinner oss på en öppen anstalt har ju skött oss och då är det en besvikelse att berövas möjligheten att träffa sin familj, och framförallt sina barn.
Anmälarna: Har inte haft önskad effekt
Enligt Kriminalvården har beslutet tagits för att skydda fångarna från att smittas av coronaviruset, men papporna som gjort anmälan tycker inte att myndigheten har lyckats med det på Tygelsjöanstalten.
”En viktig fråga är om besöks- och permissionsförbudet har haft önskad effekt eller om det bara är ett spel för galleriet. Vi anser att det är ett solklart spel för galleriet, då vi blir föga skyddade av besöks- och permissionsförbudet eftersom vi ständigt utsätts för smittokällor”, står det i anmälan. De intagna listar också en rad punkter som pekar på hur Kriminalvården har misslyckats med att skydda dem.
– Problemet är att det kommer personal och hantverkare utifrån dagligen. Och vi har utökat öppettiderna i den gårdsbutik där vi säljer blommor till allmänheten. Då faller hela konceptet, säger den intagna som SVT Nyheter har pratat med.
”Vet inte hur länge hon finns kvar”
Enligt anmälan har det dessutom kommit cirka 50 nya fångar till anstalten sedan besöks- och permissionsförbudet infördes. De ska inte ha testats för coronaviruset, men fått sin kroppstemperatur mätt vid ankomsten.
– Om det räcker för att skydda oss mot coronaviruset borde det funka att kolla tempen även på oss om vi går på permission.
Värst är ovissheten, att inte veta när man får träffa sina barn och sin familj igen.
– Det är det de flesta som jag har pratat med ger uttryck för. Jag har själv en mamma med cancer och jag vet inte hur länge hon finns kvar.