Här har vi suttit i vårsolen, varje år, under almen i hörnet av Barnhusgatan och ätit ekologisk lakritsglass på ett av Stockholms kanske vackraste och mest intima små torg medan doften av tyska surdegslimpor och chockladmuffins sipprat ut från bagerier och kitchiga caféer.
Nu syns svarta däckspår efter lastbilen över Strindbergs citat om att det är synd om människorna, bredvid ett färghav av blommor där ett av offren dog. Det var vid detta torg dödsfärden började.
Drottninggatan är på något sätt Stockholms pulsåder, ja kanske hela Sveriges. Hit söker sig turisterna från Shanghai, Pisa och Fredrikstad. Hit kommer förväntansfulla helgbesökare från Dorotea, Tidaholm och Bengsfors.
Gatan som fick sitt namn på 1600-talet som en hyllning till drottning Kristina börjar vid Observatorielunden och i dess förlängning reser sig ståtliga Katarina kyrka. Då var den stadens huvudfärdväg norrut. Nu en för många attraktiv blandning av kultur, kommers och krimskrams.
Mitt emot sidentygsaffären där jag en gång desperat köpte en ny tygbit efter att dottern tappat bort sin snuttefilt hänger nu klädkedjans blåa neonskylt och dinglar i en elkabel, den lyser fortfarande men A:et är förstört.
Sent lördag kväll står jag vid avspärrningarna på Kungsgatan och ser hur de tvättar bort spår utanför PUB-huset. Sedan tar en poliskvinna bort avspärrningsbandet och jag går långsamt ned längs den tomma gatan. Det är obehagligt tyst. De mörka hjulspåren med lera efter krossade blomsterkrukor har man inte lyckats få bort. Här dog ytterligare en människa.
Sedan dundrade lastbilen fram på vänster sida av gatan, förbi Apotekets gulduggla och den eleganta Buttericksbyggnaden i glas där sonen brukar hänga så fort han får lite pengar över.
Så klippte den vid Bryggargatan tre skyltar med gjutjärnsramar och gamla lampor över, de hänger nu på sned i mörkret utan att lysa.
Det var samma plats där Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds en decemberdag för drygt sex år sedan. Det skakade i vår lägenhet, barnen undrade vad som smällde, vi gick ut i mörkret och såg kroppen ligga stilla. Jag försökte förklara att det troligen var en ensam galning och att sannolikheten var liten att det skulle hända igen. I dag finns fortfarande små jack i väggen efter explosionen.
I det hörnet brukar stå ytterligare två betonglejon. Men denna lördagskväll i april 2017 är ett av dem borta. Ett skyltfönster i sportbutiken bredvid har krossats. Nu sitter en ensam kvinna på en stol där inne i uniform och vaktar.
Vid Mäster Samuelsgatan ligger ytterligare ett lejon bortkastat som en liten plastleksak mitt i gatan, trafikljus har knäckts.
På andra sidan tog terrorfärden slut. Den sympatiske korvgubben som jag ibland småpratat med, hungrig på väg hem, missade döden med några centimeter. Nu är är lastbilen borta och skyltfönstret ersatt av masonitskivor fyllda med kärlekshälsningar. Runt om växer högarna av blommor. Växer och växer.
Denna gata är vår gata. Det är allas gata. Pulsådern har skadats. Men kommer att läka. Ett ärr blir kvar. Nya betonglejon ska ställas ut. Men ställ inte ut för många. För det som gör Drottninggatan så älskad är dess öppenhet och mångfald. Dess hipsterkaféer och turistfällor. Dess boklådor och billigklädkedjor. Dess skyltbärare och religionsförkunnare. Dess gatumusikanter och hemlösa.
Det finns ett Strindbergscitat i asfalten som lastbilen inte körde över: ”Att älska är att giva; giv”.
När jag på måndagsmorgonen cyklade över Drottninggatan var den åter fylld av människor. På väg till sina jobb, på väg att beställa dagens första kopp kaffe, på väg att lägga ned en tulpan.