En misstroendeförklaring är tänkt som en yttersta garanti för parlamentarismen. Men riksdagens skarpaste vapen har allt oftare kommit att användas som en missnöjesyttring snarare än ett ansvarsutkrävande.

Det är den utvecklingen S säger sig vilja markera emot när de lägger ner sina röster. Har man som S i regeringsställning gått till storms mot att använda misstroendevapnet av politiska skäl blir det svårt att överge de principerna i opposition. Om inte annat hade det öppnat för anklagelser om hyckleri.

”Inget talar för fällning”

Sannolikt hade partiet agerat annorlunda om de trodde att misstroendet skulle gå igenom. Men inget talar för att C och MP hade lyckats skrapa ihop de 175 ja-röster som krävs även om S varit med på tåget.

Socialdemokraterna vet nog också att om de valt att haka på småpartiernas yrkanden hade motståndarna omgående försökt göra ett nummer av att det är C och MP som håller i taktpinnen, inte S. Att peka på MP:s inflytande över en eventuell S-ledd regering ser Tidöpartierna som ett av sina starkaste kort.

I S andra vågskål ligger sammanhållningen i det egna regeringsunderlaget. När de markerar mot att använda ett misstroende för att visa att man ogillar politiken blir det samtidigt en underförstådd kritik av C och MP.

Dessutom kan de nedlagda rösterna tolkas som att S, om än inte stödjer, så i alla fall tolererar klimat- och miljöministern.

”Partiernas motiv varierar”

C och MP resonerar annorlunda. De menar att Romina Pourmokhtari bryter mot klimatlagen genom att öka utsläppen. Att klimathandlingsplanen saknar konkreta åtgärder för att på kort sikt kompensera för reducerad reduktionsplikt och sänkt drivmedelsskatt blev ett tillfälle att torgföra kritiken. Men motiven varierar:

C: Har både tappat i förtroende i klimatfrågan och hamnat i skymundan. Att initiera ett misstroende gav en möjlighet att synas i en av partiets viktigaste profilfrågor.

MP: Det tidigare språkröret Per Bolund förkastade Centerns initiativ med argumentet att en sådan manöver snarare skulle stärka regeringen. Men riksdagsgruppen protesterade. Att låta C framstå som regeringens skarpaste kritiker bedömdes som en större risk för ett parti som vill behålla styrkepositionen i miljö-och klimatfrågan.

V: Ställde sig omgående bakom C och MP:s yrkanden och förklaringen är enkel. På frågan om riksdagen har förtroende för ministern är det omöjligt för partiet att svara något annat än nej.

”Svåra anklagelser att värja sig mot”

En principiell invändning är att regeringen är kollektivt ansvarig för den förda politiken. Därmed borde misstroendet snarare riktas mot statsministern. Men att väcka det mot Ulf Kristersson (M) var aldrig aktuellt. En sådan manöver hade öppnat för anklagelser om ansvarslöshet i ett svårt säkerhetspolitiskt läge, anklagelser som C och MP hade haft svårt att värja sig mot.

Frågan är om Socialdemokraternas beslut innebär att det blir färre misstroenden framöver. Mycket talar för det, i alla fall så länge Tidösamarbetet är intakt och regeringen har majoritet.

Klart är hur som helst att Romina Pourmokhtari med morgondagens övning tydligt kan demonstrera att hon har riksdagens stöd för sin politik.