Under sommaren 2021 genomförde Haverikommissionerna i Sverige och Estland nya undersökningar vid Estonias vrak på Östersjön. Med hjälp av en dykrobot, ekolod och sonarteknik dokumenterades havsbottnen i ett stort område kring vrakplatsen.
Nu presenterar Stockholms universitet, som deltog i operationen, sina slutsatser kring förlisningsplatsen.
Uppstickande berggrund
Rapportens kanske viktigaste slutsats är att berggrunden ser ut att sticka upp på flera platser i närheten av de uppmärksammade hålen i fartygets skrov. Stenformationerna uppges vara magmatiska, sannolikt granit eller syenit.
– Det är mycket som tyder på att skadorna har orsakats av den uppstickande berggrunden, men vi behöver fortsätta med fler utredningsåtgärder innan vi kan bekräfta detta, säger Jonas Bäckstrand, utredningsordförande och ställföreträdande generaldirektör på Statens haverikommission, under en presskonferens.
Tidigare har det förekommit uppgifter om att hela fartyget vilar i en tjock, mjuk lera. Rapporten slår fast att detta stämmer vad gäller den främre delen av fartyget, men att mittenpartiet alltså vilar mot en fast berggrund med uppstickande delar.
I närheten av de synliga klippformationerna har man även kunnat dokumentera bucklor i fartygets skrov. Huruvida berggrunden är förklaringen till skadorna är emellertid för tidigt att säga, enligt Haverikommissionen.
– Vi har hittat sprickor, hål och bucklor över hela fartyget. Vi måste studera alla dessa skador och även inspektera bogrampen som lossnat från sina gångjärn, säger Rene Arikas, estniska haverikommissionens chef.
Fler undersökningar
I vår fortsätter undersökningarna på förlisningsplatsen. Haverikommissionerna ska då göra en fotografisk avbildning av fartyget. De kommer eventuellt att ta metallprover från fartyget för att kunna besvara hur hålen har uppkommit. Under nästa år planeras även fler intervjuer med överlevare.
Passagerarfärjan Estonia förliste natten mot den 28 september 1994, knappt halvvägs mellan Tallinn och Stockholm. 852 människor omkom i katastrofen, varav 501 svenskar.
Fakta: Fler slutsatser i rapporten
I dykningar efter förlisningen 1994 uppskattades att fartyget låg med en 120 graders lutning åt styrbord sida. Under åren som gått ska fartyget ha vridit sig något och lutningen uppges nu vara omkring 133 grader.
Den främre delen av fartyget uppges vila i mjukt sediment medan mittenpartiet vilar mot en fast botten. Rapporten bedömer att berggrunden sannolikt sticker upp på flera ställen under fartygets skrov, även om dessa inte går att bilddokumentera.
Längsmed aktern har ett dike bildats, sannolikt i samband med förlisningen. Diket är som störst över 8 meter brett och 7 meter djupt. Diket kan ha förändrats över tid.