Hur viktigt är egentligen ett ledarval i riksdagens näst minsta parti? Det är en berättigad fråga med tanke på att Miljöpartiet inte har någon möjlighet alls att påverka dagspolitiken.

Tidöpartierna har majoritet och vad ett litet oppositionsparti tycker och tänker i olika frågor hamnar lätt i skymundan. På sikt kan dock valet av nytt språkrör få betydelse för partiets möjligheter att klara sig kvar i riksdagen på egna meriter och inte på stödröster, som i de två senaste valen.

För det handlar inte bara om vem som ska utgöra den manliga halvan av en språkrörsduo. Processen har utvecklats till en kraftmätning om partiets strategi: Ska man vara mer av ett enfrågeparti och fokusera på kärnfrågan? Eller ska man lägga krutet på att samla fler vänsterväljare genom att även profilera sig i välfärdspolitik och social rättvisa? Och helhjärtat gå in för den kulturella värderingskampen mot Sverigedemokraterna som bär Märta Stenevis (MP) signum.

Kamp mellan spets och bredd

Dragkampen mellan spets och bredd är inte ny och båda linjerna har prövats. Men varje gång partiet strävat efter att övertyga i nya frågor har man efteråt konstaterat att det var ett misstag.

Det tydligaste exemplet var försöket att flytta fram positionerna i skolfrågan. Det gav inte någon utdelning alls. Bara två procent av väljarna tyckte att MP hade den bästa politiken för skola och utbildning efter Gustav Fridolins (MP) dryga fyra år som utbildningsminister.

Den uteblivna framgången till trots har breddningsambitionerna fortsatt. Senast på kongressen 2021 då partiet tog ett tydligt kliv åt vänster och antog ett omfattande program för social rättvisa.

Den som höll i pennan var spårkrörskandidaten Magnus P Wåhlin (MP). Och en som var öppet kritisk var Daniel Helldén (MP). Han har byggt sin kandidatur på att ifrågasätta strategin med argumentet att erbjudandet till väljarna blir för spretigt. Och här har han en poäng. Ett litet parti som så tydligt äger en sakfråga i väljarnas ögon gör nog klokt i att ägna sitt begränsade medieutrymme åt att försöka få upp den på väljarnas priolista.

Polarisering i klimatfrågan

Oavsett vilken kandidat kongressen till sist väljer i morgon lär det ta tid att vända partiets prekära läge. Nämnas kan den mångåriga kräftgången i opinionen och de fruktlösa försöken att visa hur deras politiska förslag gynnar bredare väljargrupper. Istället uppfattas MP fortsatt främst som ett storstadsparti som inte förstår förutsättningarna för “vanligt folk”.

Till det kommer den tilltagande polariseringen i klimatfrågan som bidragit till att MP i dag är riksdagens näst mest ogillade parti.

Att partiet är i akut behov av en nystart är uppenbart. Men det kommer att bli svårt att signalera efter de senaste veckornas turbulens.

Klart är att den som tar över stafettpinnen efter Per Bolund (MP) lär behöva kavla upp ärmarna ganska omgående för att försöka göra partiet aptitligt för fler