Vänsterledaren är egentligen en av de mäktigaste partiledarna i riksdagen. Det hänger på honom och Vänsterpartiet om Stefan Löfven ska få igenom sin budget. Trots det och trots att Jonas Sjöstedt är en av de skickligaste, mest glödande och tydligaste debattörerna har Vänstern kommit lite vid sidan av.
Väljarna tycks inte bry sig om att det är just Vänstern som bidragit till delar av budgeten, som till exempel höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar.
Tog av sig silkesvantarna
Så nu tog Jonas Sjöstedt av sig silkesvantarna när han indirekt sa att regeringen är feg. Den vågar inte lägga fram förslag om ökade investeringar.
Den som inte vågar, vinner inte, som Sjöstedt formulerade sig. Om Sjöstedt ska vara trovärdig måste han också strida för Vänsterns sak i höstens budgetförhandlingar för till exempel höjda skatter, slopade ränteavdrag, med mera.
Det kan i så fall bli svettigt för Stefan Löfven.
Jonas Sjöstedt utmanade ännu en gång Miljöpartiet i allmänhet och miljöminister Åsa Romson i synnerhet på miljö– och klimatpolitiken. Sjöstedt har så att säga plockat upp Gustav Fridolins kastade kolbit och plågar Åsa Romson så ofta han kan om Vattenfall och brunkolsverksamheten.
Och nu har han fått en fråga till, där han kan profilera Vänsterpartiet i kampen med Miljöpartiet om att vara mest trogen miljön och klimatet. Den handlar om ärendet Ojnareskogen, som ligger på regeringens bord för avgörande om skogen ska ingå i Natura 2000, som verkar för att skydda den biologiska mångfalden.
”Imorgon åker jag till Ojnareskogen”
Imorgon åker jag till Ojnareskogen sa Jonas Sjöstedt i Almedalen och hans krav är att Åsa Romson ser till att Ojnareskogen skyddas så att planerna på ett kalkbrott inte kan bli verklighet. Sjöstedt är förstås mycket medveten om att Ojnareskogen är ytterligare en fråga som kan transformeras till ett svek från Miljöpartiets sida om regeringen skulle säga nej till att låta skogen bli en del av Natura 2000.
Jonas Sjöstedt gör nu som Åsa Romson gjorde i opposition i förhållande till förra miljöministern Lena Ek, som fick sina fiskar varma för att hon inte visade handlingskraft i frågan om Ojnareskogens öde.