Det kanske inte är allmänt känt men frågan om mer pengar till EU sägs vara den fråga som tagit Tidöpartierna närmast en regeringskris.
Det var vid halvtidsöversynen av långtidsbudgeten i december 2023 som SD in i det längsta höll emot en höjning av den svenska EU-avgiften. Efter långa och svåra förhandlingar gav partiet till sist med sig.
Eftergiften bottnade i att tillskottet till budgeten blev mindre än ursprungsförslaget men framförallt: det inbegrep ett varaktigt stöd till Ukraina. Att sätta sig på tvären i den frågan ansågs politiskt omöjligt för SD.
Och så har det fortsatt. I kvällens 30 minuter blir det tydligt att även SD ser EU som en självklar arena i det nya och svåra säkerhetspolitiska läget. Och då kan partiet acceptera att EU-kommissionen tar upp lån för att sedan låna vidare till medlemsländerna, förutsatt att pengarna går till upprustning. Charlie Weimers (SD) kallar det ett ”krigsundantag”.
De mest EU-kritiska väljarna
Men det är en balansgång.
SD:s väljare är de mest EU-kritiska. En knapp tredjedel är emot unionen enligt SCB och nära fyra av tio tycker att ett utträde ur EU är ett bra eller mycket bra förslag, enligt SOM-institutets senaste mätning av EU-opinionen.
Inget annat parti kommer i närheten av de siffrorna. Det talar för att partiet kommer vilja bibehålla sin EU-kritik även framöver.
Men om stödet för EU skulle öka ytterligare i kölvattnet av det turbulenta säkerhetsläget ska det inte uteslutas att SD i nästa val till Europaparlamentet helt slutar flagga för en möjlig swexit. Särskilt med tanke på hur det gick senast.
Svårare att mobilisera väljarna
EU-valet 2024 innebar ett historiskt bakslag för SD som ökat i varje val. En förklaring, som är relevant även inför valet 2026, är samarbetet med regeringen. Det medförde att det blev svårare för SD att mobilisera de väljare som använder sin röst för att protestera mot sittande regering.
I partiets valanalys konstateras även att frontalangreppet på medierna, efter Kalla Faktas avslöjande om anonyma konton, inte fick väljarna till valurnorna på det sätt som det var tänkt.
Lärdomen, enligt Charlie Weimers, är att väljarna inte röstar på partier för partiernas egen skull.
Det är möjligen en pollett som borde ha trillat ner för länge sedan hos riksdagens näst största parti – men vad den insikten innebär för kommande valrörelser återstår att se.