När ett barn i Sverige dödas på grund av våld är det i tre av fyra fall en förälder som är förövaren.

Men fallen är få, omkring fem per år, och motiven liksom föräldrarnas levnadssituation skiljer sig åt. De brottsdömda tillhör inte heller någon särskild samhällsklass eller etnisk grupp.

– Det vi vet är att föräldrarna ofta har en bakgrund av svår psykisk ohälsa. Det kan röra sig om djupa depressioner eller vanföreställningar, säger Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen.

Hämnd ovanligt

Föräldrar som dödar sina barn är i lägre grad kriminellt belastade och kvinnor utgör nästan hälften av de brottsmisstänkta, visar forskningen. Inte sällan försöker de ta sitt eget liv i samband med dåden.

– Det som utmärker den här typen av brott är att det kan förekomma ett altruistiskt motiv. Föräldern kan ha vanföreställningar om att man faktiskt räddar sitt barn genom att ta dess liv, säger Henrik Lysell som forskat på barnmord, så kallat filicid, vid Karolinska Institutet.

Hämndmotiv förekommer men utgör en liten andel.

– Det finns en mindre grupp där man kan se att dödandet skett som en hämnd mot en förälder som vill separera, men det är ovanligare, säger Moa Mannheimer.

Svårt att hitta de utsatta

Enligt lex Bobby utreds alla barnmord av Socialstyrelsen sedan 2008. Utredningarna visar att i 40 procent av fallen hade orosanmälningar om barnen inkommit till socialtjänsten innan de dödats. Bara 50 procent av anmälningarna hade lett till en utredning.

Att samhället inte lyckas fånga upp barnen innan de utsätts kan ha flera orsaker, tror Moa Mannheimer.

– En stor grupp av de barn som dödas har inte utsatts för våld tidigare. Därför är det tyvärr inte så enkelt att man kan stoppa morden genom att hitta de våldsutsatta barnen. Det omgivningen kan se handlar kanske om en depression eller en vårdnadstvist. Men det här är problem som drabbar många, och som mycket sällan leder till att någon dödas.

Måste fångas upp i vården

Det som krävs är att samhällets skyddsnät blir mer finmaskigt, menar både hon och Henrik Lysell.

– Precis som att man inom psykiatrin frågar om självmord så bör man fråga om personen har tankar kring att använda våld mot sina barn. Att mer öppet prata om dessa tankar skulle kanske förhindra några, eller i alla fall något, fall, säger Henrik Lysell.