Han har själv sagt att det var hans syfte med resan: Att bilda sig en sådan uppfattning. Om man med det som utgångspunkt ska försöka svara på vad besöket har gett honom, kan det bara bli ett: Det finns få öppningar i konflikten.

Redan från början klargjorde Vita Huset att Obama inte skulle komma med några nya aktiva förslag till lösning av Palestinafrågan.

Att Obama tydligen förmått Netanyahu att på fredagen tala med Turkiets premiärminister Erdogan för att få dessa båda länder att återuppta nu ansträngda relationer för att spela en gemensam roll i regionen – detta kan tyda på att Obama trots allt har en plan.

Men i hög grad blev besöket ett försök att vinna den israeliska opinionen och skapa ett gott förhållande till premiärminister Benjamin Netanyahu, som Obama under besöket nu börjat tilltala med hans smeknamn: Bibi. Obama har också vid upprepade tillfällen talat om judarnas mångtusenåriga historia i området.

Inte givit palestinierna något

I rapporteringen från den ockuperade Västbanken – som Obama besökte under några timmar – har det hörts besvikelse från kvinnan och mannen på gatan. Obama har visat USA:s unika vänskapliga band med Israel, men han har egentligen inte givit palestinierna något.

Lite orättvist är det kanske, eftersom han i sitt tal till israelerna på torsdagen faktiskt kritiserade den israeliska ockupationsmaktens behandling av Västbanken: Med begränsad rörelsefrihet, bosättare som ostraffade kunde utöva våld mot palestinier och påpekandet att nya israeliska bosättningar var ”kontraproduktiva”.

Det är kritik, men den är mycket modest. Ändå tyder den på att det fortfarande finns motsättningar mellan Obama och Netanyahu. Men Obama har ändå valt att vid detta besök framförallt knyta Israel och USA närmare varandra och betona gemensamheterna.

Det är på ett sätt en oförklarlig linje, eftersom Obama samtidigt är mån om goda relationer med arabvärlden. Och han kan inte ställa upp till omval, så han behöver inte hålla sig extra väl med proisraeliska grupper i USA.

Om man ska tolka hans avsikter positivt är hans taktik kanske att verkligen förvissa israelerna om att USA står på Israels sida, även om man vill få en lösning av Palestinafrågan på ett sätt som kräver uppoffringar också från Israels sida – men att alltså dessa amerikanska krav på Israel ställs av en uppriktig vän, som vill garantera Israels rätt att existera i fred.

Den enda nyheteren

Det finns egentligen bara en enda nyhet i Obamas hållning. Och den kan ses som en nackdel för palestinierna.

Obama manade parterna till nya samtal och – vilket är nyheten – underströk att detta måste ske utan att någon av parterna ställer upp särskilda villkor i förväg.

Detta är att ställa sig på Israels linje som säger att man är beredd till nya samtal – utan villkor.

Från palestiniernas sida finns däremot villkoret att Israel ska stoppa utbyggnaden av de judiska bosättningarna på ockuperad mark på Västbanken. Den palestinske ledaren Mahmoud Abbas underströk också efter samtalen med Obama att detta fortfarande är palestiniernas krav.

Det är alltså denna klara motsättning som Obama måste fundera på när han sitter på planet tillbaka till Washington D.C. Kan den frågan lösas? Vi har inget svar. Vi vet bara att Obama ska låta den nye utrikesministern John Kerry ägna mer tid åt frågan, alltså att Kerry förmodligen försöker förmå palestinierna att ge upp detta krav.

Det största problemet

Samtidigt är det kanske största problemet – som aldrig nämndes – att det inte finns förutsättningar idag för ett självständigt enat Palestina. Det beror på att Hamas – som USA och EU kallar en terrororganisation – styr på Gazaremsan, medan Fatah som största organisation styr på Västbanken. Och på Hamas program står fortfarande att utplåna Israel.

Detta gör att fredssamtal idag bara skulle kunna gälla Västbanken. Och det är omöjligt för Abbas att sluta ett avtal som bara gäller det området. Det vore – åtminstone – politiskt självmord.

Obama måste nu tänka på hur hans presidentperiod ska bedömas i historieböckerna.

Det tycks inte vara som i fallet Bill Clinton – att han definitivt vill lösa Palestinafrågan för att få ett positivt eftermäle. Obama verkar mer intresserad av inrikespolitiska frågor: skattereform, vapenlagar, invandring och ett ökat engagemang för staten för att öka tillväxten i USA:s ekonomi.

Men frågan återstår: Vad hoppades president Obama uppnå med den totala uppslutningen kring Israel? Kan hans älskvärdheter mot Israel och premiärminister Netanyahu underlätta freden?