Exakt när den första emojin skickades, och vad som i sammanhanget ska klassas som en emoji, är inte helt ristat i sten. Hur uttrycker du själv exempelvis glädje i text? Med en klassik :)? Eller föredrar du ^–^? Eller en smiley som skrattar så tårarna trillar?

Internetmuseet väljer att klassa 1999 som emojins födelse och på måndag öppnar portarna för bildsymbolens 20-årsjubileum. Från en enkel ”glad gubbe” har uttrycksformen spridit sig och omfattar nu bland annat redskap, flaggor, händer och djur.

– Förr var det ju så att skriftspråk var skriftspråk och talspråk var talspråk. Skriftspråk var rationellt, oemotionellt och logiskt. Och sedan pratade man ansikte mot ansikte. Men det har hela tiden funnits ett behov av att få in känsloläge i skriften, säger Viveka Adelswärd, professor emerita i samtalsforskning vid Linköpings universitet.

Orangutang och våffla

I tisdags presenterade organisationen Unicode Consortium 230 nya emojis som kommer att dyka upp under året. Unicode Consortium styr vilka emojis som finns att tillgå hos den absoluta majoriteten av digitala plattformar. Bland nykomlingarna finns ledarhund, hörapparat, rullstol, orangutang, vitlök, våffla, yxa, bloddroppe och banjo – samt en helt ny uppsättning människor i olika hudtoner och frisyrfärger som håller varandra i hand.

– Det är inte språket som utvecklas utan vi har fått ett nytt sätt att kommunicera på, säger Viveka Adelswärd.

Tonläge viktigt

En kommentar som ofta dyker upp i samband med emojis är ”folk kan ju inte skriva längre”. Viveka Adelswärd menar att det är en annan diskussion. Emojis tillför något annat.

– När vi möts ansikte mot ansikte är det inte bara orden som betyder någonting. Det är vårt ansiktsuttryck, vår hållning och vad vi gör. Man kan tala med någon som säger ”jag blir alldeles vansinnig på dig, jag hatar dig” och det är sagt med en ton som gör att man förstår att det betyder tvärtom ”jag älskar dig”.

– Det handlar om känslor. Nu har vi fått ett skriftspråk som försöker efterlikna talspråket.