Liza Hagberg liknar bipolär sjukdom vid ständiga bergsbestigningar, där ångesten blir värre för varje gång:
– I början går det ganska lätt när man går upp för ett berg och man får nya perspektiv, men ju högre upp man kommer, desto sämre syre blir det ju. Till slut så står jag ju där, men det enda som är kvar är ju stupet rakt ner. Och du ser inte botten, utan allt som finns där nere är mörker.
Då kom vändpunkten
För Liza kom vändpunkten och hjälpen efter en kväll när hon stått i sitt kök och funderat över att ta sitt liv:
– Jag kom hem runt midnatt och allt som fanns var mörker och ångest och ångest och ångest. Jag vet att jag stod i köket med sömntabletterna och så kände jag att vad skönt det skulle vara att bara få slippa allting nu.
– Av någon konstig anledning så låg jag sedan i sängen och resonerade med mig själv och till slut tittade jag på klockan och såg att den var fem på morgonen, och då tänkte jag att snart går solen upp. Och då kom jag till den insikten att solen faktiskt går upp, att jag inte behöver vara i det här.
– Då lyckades jag hitta min telefon och så ringde jag till taxi och sa att nu behöver jag att ni kommer och hämtar mig, för jag behöver åka upp till psykakuten.
– När jag kom dit sa jag att jag har inte sovit på tre veckor, jag har panik och självmordstankar och ni måste hjälpa mig nu. Då gav de mig sömnmedicin och jag fick äntligen sova.
Fick besked
Efter besöket på psykakuten sa en läkare till Liza: ”Jag tror det är så att du är bipolär”.
– Jag vet att jag satt där i den där fåtöljen och bara stirrade på honom som att... Och så bara insåg jag liksom att... ja, så är det. Det var som att jag äntligen fick svar på någonting som jag letat efter i hela mitt liv.