Det blir mycket tid i TV-soffan för Jihan Barakat och hennes familj. De är kurder från Syrien. Med dem sitter nu också 16-årige brorsonen Jwan som åkt båt över medelhavet och lyckats ta sig till Sverige för bara en vecka sedan.
”Vägen var svår”
Han kom bort från sin familj på vägen och svävar nu mellan hopp och förtvivlan om att någonsin får se dem igen.
– Det var jättejobbigt. Först att skiljas från sin familj, men sedan också att leva på flykt. Jag såg många döda kroppar, vägen hit var svår, säger Jwan Barakat.
Flykten tog 26 dagar och är inte lätt att sätta ord på. Jihan Barakat och hennes man Sardar är mycket glada att Jwan är här.
– Det är jätteskönt att han är här, det är en stor lättnad. Varje gång jag tittade på tv och någon båt med flyktingar hade sjunkit blev jag så orolig och jag ringde och ville bara hitta honom, berättar Jihan Barakat.
Dåligt samvete
Men många nära och kära är som sagt var kvar i hemlandet eller på flykt. Och förutom oron för vad som ska hända dem finns också ett dåligt samvete över att leva ett liv i trygghet i Karlskrona.
– Det är en svår känsla, det är jättejobbigt. Ibland när jag handlar och köper något till barnen tänker jag på hur bra jag har det och på hur de har det. Jag säger till barnen, ät upp din mat och tänk på att alla barn inte har det lika bra som du, säger Jihan Barakat.
Att ha kontakt med hemlandet är svårt, på senaste tiden har det varit ont om elektricitet och det är ont om mat.
– Ja, de får baka eget bröd – om de kan få tag på vetemjöl. På vintrarna är det ont om elektricitet, berättar Jihan Barakat.
Fler vill hjälpa
Tv:n är en klen tröst, men också skrämmande när man ser det som händer. Jihan Barakat längtar hem men hoppet är litet om att kriget ska ta slut.
– Ja, jag längtar jättemycket. Men jag vet inte om jag någonsin kan åka tillbaka. Men kanske en dag kan mina barn åka och se vart deras föräldrar växte upp, säger Jihan Barakat.
Ett litet ljus i tillvaron är att allt fler svenskar engagerar sig och vill hjälpa dem på flykt.
– Ja, jag har sett det. På facebook och i tidningar skriver de om att de vill hjälpa. Det värmer mitt hjärta, det gör mig så glad, att de vill hjälpa de här personerna, säger Jihan Barakat.