Som barn var Josefin Svensson en glad och pigg tjej men i dag är hon en av de tusentals unga som lider av psykisk ohälsa.
– Jag började må dåligt redan i fösta klass när mobbningen började. Jag kände mig ensam och utanför, säger hon.
I flera år stod Josefin Svensson ut med mobbningen i skolan och hon tyckte inte att någon vuxen uppmärksammade den. Men det blev värre med åren.
– Det var slag, sparkar och hot. Jag fick höra att ”om du inte tar livet av dig kommer vi göra det åt dig” och det var mycket terror på telefonen.
Försökte sopa under mattan
Trots att Josefin försökte att prata med kuratorn på högstadieskolan kände hon att det inte hände någonting.
– Den första jag pratade med försökte mest sopa allt under mattan. Där kunde de tagit mig på allvar och faktiskt hjälpt mig. Istället var det jag som fick sitta ensam i ett klassrum för att jag inte vågade vara i korridorerna, säger hon.
I åttan fick mobbningen äntligen ett slut efter att hon bytt skola. Men då hade allt redan gått så långt att Josefin började må allt sämre.
– Jag kunde inte styra det som hände inom mig. Jag kunde inte sova på nätterna, drömde mardrömmar, började skada mig själv och sluta äta. Jag tyckte att allt med mig var fel.
BUP-insatsen dröjde
Det var först som 17-åring som Josefin till slut fick hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin och hon fick då också diagnosen posttraumatisk stresssyndrom och emotionell instabil personlighetsstörning.
Nu är Josefin 19 år och väntar på att få börja en terapibehandling inom vuxenpsykiatrin i Blekinge.
– Jag har väntat nästan ett år på behandlingen men har under tiden haft fantastiska öppenvårdskontakter, säger hon.
Tror du att du hade varit i denna sits idag om du hade fått hjälp i tid?
– Hade jag blivit uppfångad och lyssnad på redan i sjätte klass hade jag nog mått bättre idag.